ÅSIKT

En katastrof utan gränser

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: NYA ROLLER Det finns skäl att börja reflektera över hur Sverige och det internationella samfundet bättre kan förbereda sig för hanteringen av stora katastrofer.
LEDARE

I svåra tider prövas vår medmänsklighet, och som så ofta visar sig humanismen vara starkare än egenintresset.

Just nu görs enorma individuella och kollektiva insatser för att mildra effekterna av katastrofen i Sydostasien. Många som själva drabbats, turister och thailändare, arbetar dygnet runt för att hjälpa skadade och röja upp efter flodvågen.

På Sri Lanka och i den hårdast drabbade Aceh-provinsen sliter myndigheter och medborgare för att bringa reda i kaos och sorg. Mat och mediciner är på väg, men arbetet försvåras av att stora delar av kustlinjen inte går att nå. Flodvågen trasade sönder vägarna. Över en miljon människor är i akut behov av hjälp.

FN:s roll?

I det läget är det meningslöst att leta syndabockar. Några sådana finns inte. Däremot finns skäl att redan nu fundera över hur Sverige och det internationella samfundet bättre kan förbereda sig för att hantera stora katastrofer i framtiden. Det handlar inte minst om FN:s roll.

Frågan om FN:s civila krisberedskap fanns med redan i rapporten Our global neighbourhood, som Ingvar Carlsson var med och tog fram för tio år sedan. Sedan dess har mycket lite hänt. Tvärtom har FN:s auktoritet ifrågasatts av USA, vilket minskat organisationens handlingsutrymme.

Staten räcker inte till

Under 2005 ska FN ånyo diskutera reformer. Två kommittéer har presenterat rapporter under året som gått. Den ena, ledd av Brasiliens förre president Fernando Cardoso, tar upp betydelsen av ett nära samarbete med det civila samhället, bland annat organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen.

Frågan är helt avgörande. Det framgår tydligt av räddningsarbetet efter tsunamivågen. Staternas organisationer räcker inte. Det civila samhället behövs i hela kedjan av räddningsinsatser, vård och återuppbyggnad.

FN bör ha rollen som samordnare.

Även i den andra rapporten, A more secure world, som presenterades i början av december, finns frågan om krishantering med. Rapporten beskriver hur krig, terrorism och ekologiska katastrofer är ett kollektivt problem, som bara kan hanteras effektivt tillsammans. Tyvärr handlar slutsatserna till största delen om de två första kristyperna, krig och terrorism. Viktigt, men otillräckligt.

Vår vardag berörs

EU dras med samma problem. En militär insatsstyrka håller på att byggas upp. Men vapensystem är betydelselösa i en sån här kris. Sverige, bland annat utrikesministrarna Anna Lindh och Laila Freivalds, har krävt större insatser för att stärka även den civila krishanteringen, men allt för lite har hänt i praktiken.

Globaliseringen binder oss samman. Massdöden i Sydostasien berör vår egen vardag och tragedin kan bara mildras genom gemensamma insatser.

Den slutsatsen går redan nu att dra.

JB