Klimatkatastrofen borde vara röd dröm

Vi kan inte lita på att marknaden ska fixa klimatet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN

Varje morgon står Edward Kean redo med sitt gevär och skjuter mot isberg i Kanada. Det är glaciäris från Grönland som lossnat och som Kean sedan säljer vidare till företag. Ett av dessa smälter ner glaciäris till dricksvatten, och säljer vidare en vattenflaska för 115 kronor. Kunderna finns i hela världen. Samtidigt varnar FN för att isen i Arktis smälter rekordsnabbt.

Efter att ha sett inslaget i SVT om Kean och företagen som tjänar pengar på klimatkatastrofen kommer jag att tänka på Naomi Kleins gamla bok ”Chockdoktrinen”.


Klein beskriver hur kapitalister utnyttjar katastrofer för att nyliberala idéer ska få fäste. Som exempel finns orkanen i New Orleans, krig, börskrascher och tsunamis som lämnar människor i chocktillstånd. Och innan någon hinner förstå vad som händer har fackförbund förbjudits, marknaden släppts fri och det offentliga har blivit privat. Hon utgår från den nyliberala ekonomen Milton Friedman som var en av de som beskrev hur en katastrof kan bli en möjlighet: ”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring”.

Men om Friedman har rätt, så kan klimatkatastrofen innebära verklig förändring för kapitalismen – nämligen dess slut. Om vi ska kunna fortsätta leva på jorden så måste vi förändra hur vi lever tillsammans, något som alla seriösa klimatforskare är överens om.

Vi kan inte skövla skogar, dränera naturresurser och fortsätta släppa ut växthusgaser som om det inte fanns en morgondag. Det här betyder också att vi inte kan lita på att marknaden ska fixa klimatet, något som går emot en högerlogik som utgår från att marknaden kan fixa allt. Därför är det inte heller en slump att i princip alla klimatförnekare är höger.

Om de erkänner klimatkrisen så erkänner de att staten måste ta större kontroll över utsläppen och reglera företag och kapital. På så sätt borde klimatkatastrofen vara en röd dröm – en kris som kan förändra samhället och öka välfärden, jämlikheten och samtidigt rädda klimatet.

Men då måste vi också inse vilken kris det faktiskt är utan att ägna oss åt de vanliga försvarsmekanismerna som förnekelse (”det här är inte på riktigt”) apati (”inget spelar ändå någon roll”) och bortträngning (”det kanske försvinner om jag slutar tänka på det”).


I Göteborgs-Posten skrev skribenten Mattias Hagberg nyligen om hur vi bör se på klimatkrisen: genom att ”drämma några volymer av Karl Marx i bordet”.

Marx, skriver Hagberg, ville inte moralisera över kapitalisterna och deras girighet. Även kapitalägarna och fabrikörerna var offer. Boven var aldrig människan utan systemet – kapitalismen.

Det finns såklart en poäng i att skuldkänslor över att köpa rätt bananer eller att ta bilen till jobbet inte räcker särskilt långt. Men bakom varje system finns människor som kan förändra det.

Slutar man tro på det kan man lika gärna gå ut och skjuta ned smältande isberg medan de finns kvar.

avZina Al-Dewany

ARTIKELN HANDLAR OM

Antropocen

Grönland

Arktis

Karl Marx

Konsumism