ÅSIKT

Black friday är ett uttryck för klasshat

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN
Black friday 2018
LEDARE

2012 var första gången hörde talas om black friday. Det vet jag, eftersom jag har ett mycket fysiskt minne från det året. Högst uppe på min bokhylla står en bluray-box med 14 stycken Alfred Hitchcock-filmer, samlade i en mycket imposant förpackning (Läder! Plast! En medföljande bok! Reproduktioner av brev som regissören skickat! Och så vidare!).

Jag hade, i en brittisk filmtidning, läst att snart skulle det bli black friday och den här Hitchcock-boxen var en av årets stora fynd på Amazon. Ett par hundringar bara, inklusive frakt från Storbritannien. Så jag slog till. Trots att jag hade sett alla filmer och trots att jag väl egentligen inte hade plats i hemmet för fler filmer.

Men där och då hade jag i alla händelser blivit medvetangjord om vad black friday var – fredagen då den amerikanska julhandeln startar på allvar. I dag vet väl alla svenskar det. 2012 omskrevs black friday 109 gånger i svensk press. I fjol var det 1 259 gånger. Med en månad kvar till nyår har det redan skrivits 1 175 i år.

Fler texter lär det bli.

För i takt med att snart sagt alla svenska butiker har black friday-rea har shoppingfesten också blivit ett debattämne. Vår privatkonsumtion har ju redan en enorm klimatpåverkan och det sista vi behöver är väl en världsomspännande högtid som bara handlar om att köpa ännu mer grejer. Postnord spår att en fjärdel av svenskarna ska handla under rean och att de spenderar i rundatal 6,5 miljarder kronor. Om alla black friday-shoppande svenskar köper en jacka så motsvarar det vad ett värmekraftverk släpper ut under ett år, enligt en uträkning från Nordea. Vi handlar bokstavligen oss själva och klimatet åt helvete.

App, app, app. Så där får man inte säga. Det gränsar till klasshat. ”Medelklassens behov av att berätta för dem som har det sämre ställt hur de borde göra är ett fenomen som aldrig tycks försvinna, även om grunden för omsorgen växlar. Och allra mest gillar medelklassen att tycka till om vad folk lägger sina pengar på. Eller som nu: vad de inte får lägga pengarna på”, skriver Sydsvenska Dagbladets liberala ledarskribent Moa Berglöf. Den konservativa debattören Rebecca Weidmo Uvell anser på SVT Opinions sajt att det bara är ängsliga privilegierade med klimatångest och pengar som kan välja bort black friday.

Så kan det kanske vara. Men samtidigt som medelklassens förståsigpåare uppmanar oss att spara energi, äta mindre kött och inte flyga så överöser medelklassens reklammakare oss med budskap om att vi måste köpa kläder, parfym, teknikprylar och möbler.

Och en grej som nog faktiskt är värre än kulturartiklar om konsumtionsdriven klimatkollaps när man inte har pengar är den ständigt närvarande köphetsen i hela det offentliga rummet. Särskilt som det alltid paras med erbjudanden om att köpa mot delbetalning med långa betalningstider men med skyhög ränta. På tio år har de svenska lånen för att konsumera ökat med inte mindre än 273 procent och enligt Finansinspektionen är de flesta konsumtionslånen små och dyra.

I veckan berättade Kronofogden att allt fler unga hamnar hos dem eftersom de inte betalar sina fakturor i tid. Bara i år har myndigheten tagit emot över 21 000 ärenden om obetalda fakturor mot personer i åldrarna 18-20 år.

– Vi lever i ett konsumtionssamhälle där allt är lättillgängligt. Om du inte har koll på vad som gäller kan räkningarna lätt hopa sig. Då ökar risken för att skuldsätta sig, säger Kim Jonsson som arbetar i Kronofogdens förebyggande verksamhet.

Om det är klasshat att säga att vi handlar för mycket är det väl klasshat att gillra och slå ihop lånefällor för vanligt folk också. Men att göra något åt det skulle kräva väsentliga förändringar av vårt samhälle. Och, precis som filosofen Fredric Jameson noterat, är det lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.


avDaniel Swedin

ARTIKELN HANDLAR OM