Ingvar Persson

Jimmie Åkesson utnyttjar vår oro

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna.
Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna.

Spelar känslor någon roll i politiken, eller handlar beslutsfattandet om ­kyliga kalkyler och ­rationella argument?

En av grundteserna i Jens Ljunggrens bok “Den uppskjutna vreden” är att känslorna har en mycket större roll i politiken än politikerna gärna erkänner. Känslorna är hela tiden med och formar både retorik och riktiga beslut.

För den som följer politiken på nära håll är det där väl ganska självklart.

Ljunggren har i alla fall gått igenom den Socialdemokratiska idéhistorien med de politiska känslorna som fokus, och det han hittar kastar sina skuggor också över vår egen tid.

Enligt Ljunggren växte social­demokratin fram ur en känsla av vrede. Vrede mot fattigdom, usla arbetsvillkor och alla sorters elände, men också ­ilska över att inte fullt ut räknas. Kampen för ­demokrati, organisation och en annan ordning blev också en kamp för ­värdighet.

Den tanken är inte svår att plocka upp i arbetarrörelsens klassiska kampsånger. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset,

från intet allt vi skola bli”, ”ur den förnedrande träldomens grift, upp till en hedrande ädel bedrift” och sådana saker.

Frågan var inte om människor borde vara ­förbannade, utan vad de skulle göra med sin ­vrede.

Allt det där ändrades enligt Ljunggren ­under 1920-­talet. Då ­slutade social­demokratiska ­ledare att ­tala om vrede och pratade i stället om människors oro. Det var den Social­demokratin och folkhemmet skulle ta hand om.

Ungefär här smyger sig en ­lite obehaglig tanke in, ett mönster som går igen. Men den här gången är det höger­extremism och främlingsfientlighet som håller på att byta känslomässig dräkt.

Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Björn Söder ­kommer ur den ilsknaste ­traditionen i svensk politik.

Det är inte för inte som högerextremismen länge var ett ­reservat för arga unga män.

Uniformer, nazihälsningar och järnrör. Ni vet.

Men Åkesson och gänget har ändrat tilltal, även om troll, ungdomsförbundet och Kent Ekeroth får hållas.

Nu är det inte bara ilskan, ­utan framför allt ­ängslan som ­ska mobilisera.

Rädslan för det främmande, för brottslighet och för att trygg­heten är hotad. Och allt det där ska Sverigedemokraterna lösa, om ­de bara får stänga landets gränser.

Att jämföra folkhemsbygget med Sverigedemokraternas isoleringsplan skulle vara ­ohistoriskt, dumt och orättvist. Folkhemsbygget gav riktiga svar, Sverigedemokraternas isolering skulle inte lösa ­något alls.

Men när det gäller vilka känslor politiken tar avstamp i är det svårt att inte se parallellerna, hur obehagligt det än känns.

Den stora frågan är förstås vilka svar dagens ­Socialdemokrati har på vår tids oro?

Publisert:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.