ÅSIKT

Den politiska mitten håller på att krossas

Jan Björklund är trängd mot väggen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN
LEDARE

Det har varit mycket siffror i svensk politik de senaste veckorna. I går fick vi ett nytt sifferpar. 204 av riksdagens ledamöter röstade för att avsätta Stefan Löfven. 142 vill att han skulle få behålla jobbet. Det svenska parlamentet har för första gången avsatt en sittande statsminister.

Kanske kan vi säga att det var den lätta biten. Vi kan också säga att Sverigedemokraterna för första gången fått rejält inflytande över svensk politik.

Ansvaret för att ge landet en regering ligger nu ligger hos den nyvalde talmannen, moderaten Andreas Norlén. Det blir hans uppgift att fråga partierna vem de vill se som statsminister, och på vilka villkor.

Förslaget kommer

Redan den här veckan kan han vara färdig med ett förslag som i så fall kommer att vara Ulf Kristersson. Sedan tar det besvärliga vid. Gör alla som de sagt att de ska göra kan Kristersson inte väljas, och här kommer vi tillbaka till siffrorna igen.

Gårdagens omröstning har inte förändrat den mandatfördelning väljarna röstat fram, som Stefan Löfven påpekade i går.

De rödgröna partierna, underlaget för Stefan Löfvens regering under fyra år, har 144 mandat i riksdagen. Allianspartierna 143 och Sverigedemokraterna 62. En Moderat regering med Kristdemokrater, Liberaler och Centerpartister kan bara väljas om Sverigedemokraterna tolererar den.

För att göra det kräver Sverigedemokraterna inflytande. Åkesson lovade i går att ”stoppa och fälla” varje regering som inte accepterar de villkoren.

Samtidigt säger både Jan Björklund och Annie Lööf att en ny regering inte får bli beroende av Sverigedemokraterna. Det går inte ihop, och det vet Jan Björklund även om han gått i den socialdemokratiska flumskolan med mängdlära, matteboken ”Hej Matematik” och allt.

Precis som Annie Lööf förstår Jan Björklund också att Socialdemokraterna inte kan vara stödparti åt en regering med Ulf Kristersson i spetsen. Särskilt inte efter dagens omröstning.

Mot väggen

Sedan Björklund tycktes ge Stefan Löfven veto mot en ny regering har politiska kommentarer slagit fast att liberalernas ledare målat in sig i ett hörn. Ett rimligare sätt att se på saken är att den svenska liberalismen är inträngd mot väggen.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski grävde sig i helgen tillbaka till 1990-talet. Han refererar mittenpartiernas traditionella skepsis mot högern men enligt hans minnesbild förstod sig den tidens moderater – under ledning av Carl Bildt och MUF-ordföranden Ulf Kristersson – att vårda det liberala arvet.

Också jag följde politiken på 90-talet. Min minnesbild är lite annorlunda. Visst var Moderaterna på ett liberalt parti, men bara när det handlade om ekonomi. Högerns ideologiska riktkarl, den numera bortgångne sociologen Hans L. Zetterberg, ville skilja mellan den stora och den lilla världen.

I den stora världen rådde konkurrens och marknad. I den lilla – familjen, grannskapet eller bekantskapskretsen – ett slags patriarkal omsorg.

Liberalkonservatism

Liberalkonservatism kallade Zetterberg sin idé. Den lämnade inte mycket plats för socialliberalismens tankar om rimlig fördelning och allas värde. Utrymmet har inte vuxit sedan dess.

Sveriges riktiga liberaler står nu vid vägs ände. När Andreas Norlén så småningom föreslår Ulf Kristersson som Sveriges nye statsminister kommer det att bygga på förväntningar om stöd från Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor säger det redan rakt ut. Hoppar Björklund och Lööf på tåget är socialliberalismen utplånad ur det svenska politiska landskapet.

Förlorarna skulle förstås vara väljarna. Hos många av dem lever idén om en social liberalism.

Socialliberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skuggan av en stark socialdemokrati, sa Tage Erlander.

Det gäller fortfarande.

ARTIKELN HANDLAR OM