ÅSIKT

Jag får mardrömmar av boken om Juholt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
1 av 2 | Foto: Magnus Wennman
Nya boken om Håkan Juholt handlar egentligen om författaren Daniel Suhonen. Och en 20 år gammal konflikt.
LEDARE

På natten när jag har läst Daniel Suhonens bok drömmer jag mardrömmar. Något om att vara instängd i ett trångt utrymme.

Boken heter "Partiledaren som klev in i kylan" och den handlar om Håkan Juholts uppgång och fall.

Den stora paradoxen i boken är denna: Håkan Juholt framstår som en ömkansvärd figur, helt utan de ledaregenskaper som krävs för uppdraget. Ändå beskrivs hans avgång som en tragedi och ett bevis för rötan inom S.

■ ■ ■

I boken finns två urberättelser: Den ena är den om August Palm, agitatorn som grundade Socialdemokraterna. Partiet har enligt Suhonen från födelsen ”delats i de som drevs av vreden och de som såg som sin uppgift att foga lågan för att göra den starkare på sikt”.

Håkan Juholt är i boken August Palm återfödd. En man som ska ”tända Rörelsen”.

Den andra berättelsen handlar om SSU. På 90-talet skakades S ungdomsförbund av en rad oförsonliga strider. Det handlade om politik, men också om personer. Dagens medelålders ledarskikt inom S formades av detta. Niklas Nordström, Mikael Damberg, Veronica Palm. Och Daniel Suhonen själv.

Striderna har bland annat skildrats i Torbjörn Nilssons bok ”De omänskliga”. Det är tur, eftersom detta spel är omöjligt att begripa för den som inte var med.

■ ■ ■

I denna 20 år gamla konflikt verkar Suhonen leva kvar. Rollerna och personerna är desamma, konfliktlinjerna likaså.

De som inte håller med Daniel Suhonen politiskt är antingen klassförrädare eller avlönade av Wallenberg via PR-branschen.

Egentligen handlar boken inte om Juholt utan om Daniel Suhonen själv. Om hur han försöker ta sig tillbaka in i politikens centrum, och genom Håkan Juholt ställa politiken till rätta. Hur han misslyckas.

Detta framställs som en tragedi av episka mått.

Daniel Suhonen är en av arbetarrörelsens starkaste röster. Han har ett bultande hjärta och en penna som glöder.

■ ■ ■

Problemet är att han i boken framstår som lika skadad som sina motståndare, med fokus på personliga vendettor, ständigt jagande en ingång till makten.

Den sjuka som boken beskriver finns. Suhonen har rätt i att Prime-skandalen, där Svenskt Näringsliv via socialdemokrater anställda på PR-byrån Prime försökte styra S eftervalsdebatt, skadade partiet. Och ja, det är djupt problematiskt om PR och politik växer ihop.

Detta är viktigt att erkänna och öppet diskutera.

Suhonens tes är att S har stora problem. Det stämmer, men det viktigaste beviset för det är inte att Juholt föll, utan att han överhuvud taget kunde bli vald.

När jag läser boken tänker jag på Annie Lööf – Juholts motsats. Hon valdes i en öppen och tuff process, där Centerpartiets medlemmar fick ta ställning till hennes ledaregenskaper och politiska program. Efter valet av henne kom en lång period med dåliga opinionssiffror och mycket hård extern kritik. Men Lööf stod pall eftersom hon genom processen vunnit ett verkligt mandat.

Om jag läser Suhonen rätt är det en sådan position han anser att Håkan Juholt behövt för att överleva.

Problemet är förstås att i en sådan process hade Juholt aldrig blivit partiordförande. 

”Partiet behöver ett reningsbad”, säger Daniel Suhonen i alla intervjuer. Men det går inte att komma ifrån misstanken att det i första hand är sina politiska fiender han vill kasta i vattnet.

Jag kom själv in politiken från ett annat håll. Jag har aldrig varit med i SSU och jag begriper mycket lite av dessa falangstrider.

■ ■ ■

Det jag vet är att socialdemokratin har problem och kommer behöva både sina agitatorer och byråkrater. Sossar måste våga börja bråka med varandra om politik igen. Partiet måste bli modigare och spretigare – eller fortsätta krympa.

Men inte på det här sättet. Inte genom att älta 20 år gamla konflikter.

Den vägen har redan prövats och den leder ingenstans.

avKarin Pettersson

ARTIKELN HANDLAR OM