ÅSIKT

Jorden är platt och högern kan regera utan SD

Val 2018: Upprop i riksdagen på måndag

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Paul Wallander
Ulf Kristersson tecknad av Paul Wallander.
LEDARE

I morgon går ridån gå upp för en av de mer dramatiska veckorna i svensk politik på länge. På måndag är det upprop i riksdagen. Sen kan Alliansen och SD i lugn och ro välja en ny talman och tillsammans avsätta Stefan Löfven. Möjligen har vi en ny statsminister med ett blåbrunt regeringsunderlag redan på fredag.

Men ingen vet riktigt.

Struntar i löftet till väljarna

Skriften på väggen är visserligen tydlig. Sedan valdagen har det offentliga samtalet varit något slags språkfilosofiskt seminarium kring vad ord som "inbjudan", "stödparti", "största block", "samarbete" och "samtal" egentligen betyder.

Det är svårt att tolka på något annat sätt än att Alliansen genom kreativ retorik försöker kringgå löftet till väljarna om att inte bilda en regering med stöd från SD. Så fort de hittat ett sätt att skylla på Stefan Löfven är det full fart framåt.

Rubicon ligger bara ett tärningskast bort. Men in i det sista är det osäkert om Annie Lööf kommer att dagtinga med det löfte som präglade hela Centerpartiets valkampanj.

Demokratin är inte en ideologi

Ett sådant regeringsunderlag skulle, oavsett retorik, antagligen få dramatiska konsekvenser för svenskt partiväsende för lång tid framöver. Hela alliansbygget vilar på föreställningen att liberaler och konservativa har mer gemensamt med varandra än med socialliberaler och socialdemokrater. Men är det verkligen så i Europa 2018?

En ibland citerad klokhet av den liberale tänkaren Herbert Tingsten är att demokratin inte är en politisk åskådning på samma sätt som exempelvis konservatism, liberalism och socialism. Det är en "överideologi" vars principer vi är överens om för att kunna bråka med blanka vapen om sakfrågor och taburetter. "Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist." sa Tingsten.

"Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist." sa Tingsten.

Hur skulle han ha läst idédebatten inom dagens borgerlighet? Det är ju vid vägskäl som djupet i en politisk övertygelse testas.

Konservatism på hal is i Europa

Nationalistiska politiker som Jimmie Åkesson hade med all säkerhet avfärdat Tingsten som "vänsterliberalt etablissemang". Sverigedemokraterna ligger nära politiker som Ungerns auktoritäre premiärminister Viktor Orban och Polens Jaroslaw Kaczynski och deras vision om en "illiberal demokrati".

Men även den konservativa rörelsen i Europa är ute på hal is. I veckan stod det klart att Viktor Orban får vara kvar i Europeiska folkpartiet, EPP, alltså den partigrupp där även Moderaterna och Kristdemokraterna ingår, trots att EU-parlamentet röstat för att utreda om Ungern bryter mot EU:s värderingar.

– Pressen kan inte tvinga mig att slänga ut Viktor Orban, sa EPP-ordföranden Joseph Daul på en presskonferens inför EU-toppmötet i Salzburg.

Pressen? Som om respekt för grundläggande demokratiska spelregler, mänskliga rättigheter och det som EU högtidligt brukar kalla en "union av värderingar" handlar om att journalister är taskiga mot politiker. Donald Trump skulle inte ha kunnat motivera det bättre.

Svenska högern är skakig

Även i Sverige är det skakigt på högerflanken. I Expressen svarar 324 av 609 lokala M-toppar ja på frågan "Tycker du att M ska ta makten med hjälp av SD-förhandlingar om det krävs?".

– Jag tycker vi ska sätta oss ner med SD och se vad som är möjligt att komma överens om, säger Lars-Ingvar Ljungman, M-ordförande i Skåne, till Sydsvenskan.

Detta efter att Alliansen och inte minst Centerpartiet och Liberalerna gav väljarna rakt motsatt besked hela valrörelsen. Och de har verkligen huggit sitt löfte i sten. I sitt tal på Järvaveckan förra året riktade sig Jan Björklund direkt till sina egna barn.

- Jag kommer aldrig medverka till att SD får makt, sa han.

Det finns i vårt språk och vår kultur nästan inget starkare sätt att uttrycka sig. Ändå står vi nu här, och balanserar på kanten till det okända.

Vad händer om C och L sviker?

Låt oss göra tankeexperimentet att skriften på väggen blir verklighet, att Centern och Liberalerna sviker. Att de släpper fram Ulf Kristersson som statsminister trots att han är beroende av SD. Kanske hittar de en retorik som överlever veckan, kanske flera veckor. De kan själva avstå statsrådsposter, de kan skylla på Vänsterpartiet eller på någon annan. Men strunt samma hur de motiverar det.

En regering kan sitta i fyra år och för varje budget, varje kris, varje större fråga som ska avhandlas i riksdagen så kommer Alliansen att vara mindre än de rödgröna.

Riksdagens voteringsmaskin bryr sig nämligen inte om språkfilosofi och 144 rödgröna mandat är fler än 143 borgerliga hur högt tonläget från Göteborgspostens ledarsida än är. Och vid varje tillfälle kommer Kristersson att behöva luta sig på SD.

Centerpartiets och Liberalernas väljare kan få hundratals, kanske tusentals, tillfällen att se vad de fick för sina röster. Och Jimmie Åkessons leende kommer att bli allt bredare.

Ett felgrepp och du är historia

Finns Centern och Liberalerna i så fall kvar som partier i valet 2022? Det är precis denna typ av vägval som kan utradera partier och skapa nya politiska rörelser. Högerpopulismen har redan ritat om Europas karta, fråga bara Stefan Löfvens partivänner i Tjeckien, Nederländerna och Frankrike. Ett strategiskt felgrepp och du kan vara historia.

I veckan meddelade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet vill gå fram med en gemensam rödgrön budget. Det vore bra om även Miljöpartiet och Socialdemokraterna ger samma besked i god tid innan valet av nästa statsminister. Borgerlig politik skulle bara öka klyftorna i Sverige ytterligare och riskerar att öka stödet för Jimmie Åkesson till nästa val.

Det stora problemet efter valet är att Moderaterna försöker lura sina väljare. De påstår att de vann trots att de fick färre röster. Retoriken skapar enorma förväntningar som de inte kommer att kunna infria utan samarbete med Sverigedemokraterna.
Det är dags att syna den bluffen nu.

ARTIKELN HANDLAR OM