ÅSIKT

Europahögern allierar sig med rasistpartier

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: AP
på väg tillbaka? Nicolas Sarkozy fullföljer sitt vallöfte att årligen driva minst 25?000 invandrare ur landet – något som Reinfeldts grupp i EU vägrar att fördöma. Dessa tre kvinnor visar i alla fall vad de tycker om sin president.
LEDARE

Vi har varit för omhändertagande, sa Fredrik Reinfeldt i fredags kväll, rakt ut till en stor TV-publik. Han talade om nationens förhållande till invandrare, flyktingar och asylsökande. För omhändertagande?

I moderaternas mönsterkommun Vellinge lämnade hans partivänner golfbanan och groggborden för att mota bort unga flyktingar. I statsministerns väl­mående villaområden i Stockholm sipprar bara några få flyktingar genom sprickorna i hårt bevakade murar.

Reinfeldt valde ordet ”omhändertagande” med omsorg. Med detta lätt avlästa kodord meddelar Reinfeldt att vi varit för generösa mot flyktingar och asylsökande. En inställsam blinkning till de väljare som ännu sneglar mot Jimmie Åkessons trupper.

Moderaterna är en stark del av den europeiska höger, som bygger valframgångar på välvillig anpassning till främlingsfientliga budskap och partier. För närvarande reser sig denna politik sitt centrum i Paris. Nicolas Sarkozy fullföljer sitt avgörande val­löfte att årligen driva minst 25?000 invandrare ur landet och exemplifierar med att massdeportera romer.

EU:s högerparti, Reinfeldts grupp, vägrade fördöma Sarkozys Vichy-inspirerade folkfördrivning. Silvio Berlusconi, en annan framgångsrik högerledare, omfamnade den franske presidenten. Naturligt nog; hos Berlusconi har också romska områden demolerats. Denna sorts mänskliga offer är nödvändiga för att valkalkylen ska stämma; Berlusconi måste frambära gåvor till sitt rasistiska regeringsparti Lega Nord och Sarkozy försöker kliva upp ur sina politiska ruiner genom att imitera Jean-Marie Le Pen.

Detta sjaskiga politiska högerspår leder genom flera av de öst- och centraleuropeiska länderna, fortsätter i det sönderfallande Belgien och har nått Holland, förr i världen civiliserat styrt i allians mellan kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater. Numera föredrar borgerligheten samverkan med islamofoben och högerpopulisten Geert Wilders.

Den europeiska högern kan rimligen inte kollektivt skrivas in som medlemmar i en nyrasistisk allians; den anpassar sig främst till den parlamentariska maktens realiteter. De förutsätter samverkan med högerextremister. Danmark är ett litet obehagligt illustrativt exempel. Det gamla bondeliberala Venstre och de Konservativa har styrt i något decennium genom att låna stöd och argument från Dansk folkeparti. Den borgerliga danska regeringens invandringspolitik har därmed blivit till en kopia, inlånad av Sverige­demokraterna.

I Norge har borgerligheten inte lärt sig maktspelet. Trots hårda krav från norsk höger, bolagsideologerna i svenska Timbro och Dagens Nyheter, har liberaler hittills vägrat samarbete med Fremskrittspartiets småborgerliga vardagsrasister. Därmed kan de Rödgröna fortsätta styra Norge, dessutom med en framgång som saknar motsvarighet i Europa.

Den europeiska högerpopulismens framgångar bör inte i första hand tillskrivas sådant som ondskefulla ideologer, inspirerade av gamla totalitära läror eller predikanter som föreställer sig att civilisationerna befinner sig i krig.

Nyrasismen har vuxit främst som en följd av välfärdssamhällets nedmontering, en drygt trettio år gammal process. Den förstärks av världskapitalismens djupa kris och misslyckande.

Massarbetslöshet, svindlande välståndsklyftor, söndersargade sociala försäkringssystem, omänsklig segregation löser upp ett nödvändigt mått av samhällsgemenskap och utvecklar social otrygghet. ”Den sociala hissen går bara neråt”, är ett uttryck med vilket en hotad fransk medelklass karaktäriserar sina villkor.

Många européer skulle instämma. Rädslan för det sociala fallet projiceras på ”de andra”. På invandrarna. ”Vi hade det bra tills de där kom till vårt land”, som Dansk Folkepartis ledare Pia Kjaersgaard resonerar.

Valdagen kan vara ett tillfälle att reflektera över den demokratiska krisen i Europa. Vilket politiskt block förmår mest kraftfullt bekämpa exklusion och nyrasism?

avOlle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM