Mejla

Karin Pettersson

Hur kunde så många ha fel om Ryssland?

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: AP

LEDARE

Talet om väpnat angrepp från Ryssland mot Ukraina var ”med all sannolikhet överdrivet”. Så skrev vi på denna ledarsida så sent som i lördags.

Att en ledarsida gör misstag har hänt förr.

Värre är att de som faktiskt borde veta bättre, inklusive den svenska regeringen, EU, Nato och USA, verkar ha blivit fullständigt tagna på sängen.

I maj förra året publicerade den svenska Försvarsberedningen sin säkerhetspolitiska rapport. Den ska ligga till grund för den försvarspolitiska rapport som ska publiceras nu i mars, och för nästa års stora försvarsbeslut.

Att läsa rapporten i dag, efter den ryska invasionen av Krim, är att läsa en text från en annan tid. Ukraina nämns knappt. Ryssland beskrivs visserligen som ett land med stormaktsambitioner, men vars avsikt är att ”stärka relationen till EU”.

Detta var en lägesbeskrivning som det fattades beslut om i bred politisk enighet. Detta har varit vår världsbild.

I dag är rapporten överspelad.

Politiker och experter uttalade sig förra veckan tvärsäkert, med några undantag, om att Ryssland aldrig skulle gå in i Ukraina. Samtidigt inledde Putin en massiv övning med 150 000 man vid landets gräns.

När väst väl vaknade upp var ockupationen av Krim redan ett faktum. Ryssland hade inte bara förmågan. Man hade viljan, och propagandainstrumenten att avleda omvärldens uppmärksamhet. I helgen hörde vi att ekot från Moskvas

talepunkter smugit sig ända in i en intervju med den svenske statsministern, när Fredrik Reinfeldt talade om att det var ”i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro”.

Så vad händer nu?

Det första är att konstatera att vi inte förstår – och därmed inte kan förutse – hur och varför Ryssland agerar som de gör. 

Det andra är att försöka förhålla oss till denna nya karta.

Det EU kan göra på kort sikt handlar om den mjuka makten. Man kan och bör fördöma Putin för brott mot folkrätten, hota med ekonomiska sanktioner och uteslutning ur G8. Det ändrar troligen inte det faktum att Krim nu permanent är i ryska händer. Förhoppningsvis går det att undvika mer våld, och att konflikten eskalerar. Allt beror på vad Putin har för planer.

På lite längre sikt ändrar detta så mycket mer.

När Ryssland nu säger sig agera för att skydda ryska minoriteter i sitt närområde ökar osäkerheten för Sverige dramatiskt.  På andra sidan Östersjön finns våra grannländer Estland, Lettland och Litauen. Alla med ryska minoritets­befolkningar. Alla med i EU och Nato, alla samtidigt ekonomiskt och  politiskt utlämnade åt Ryssland.

För att bara ta ett exempel.

Den svenska försvars­beredningen måste nu göra ett omtag. Stora delar av den säkerhetspolitiska rapporten måste göras om. Och då inte bara analyserna av Europa och Ryssland. Det är troligt att även USA:s utrikespolitik, som i stor utsträckning handlat om att förhålla sig till Kina, nu delvis kommer att ändras. Den geopolitiska balansen i världen har skiftat.

Den svenska bomb­högern kommer nu att börja yra om nödvändig­heten av Nato-medlemskap. Det är en återvändsgränd.

Det finns inget folkligt stöd för att gå med i Nato, och mycket begränsat stöd i riksdagen. Sveriges försvars- och utrikespolitik måste bygga på breda blocköverskridande överenskommelser, och gå i takt med folkviljan.

Däremot måste svenska politiker faktiskt börja ta försvarspolitiken på allvar och sluta genomföra oseriösa, underfinansierade och illa underbyggda reform­er.

Förra året kom beskedet från ÖB att Sverige bara kan försvara sig en i vecka.

Svensk försvarspolitik har i 20 års tid byggt på föreställningen om evig fred i vårt när­område.

Den tiden ser nu ut att vara över.

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

ÄMNEN I ARTIKELN