ÅSIKT

Ordet ’vi’ saknas i politikens värld

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Vänstervågen är för individualistisk

Både Socialdemokraterna och Moderaterna borde ägna sig mer åt konkret politik – och mindre åt ”tydliga ställningstaganden” och ”markeringar”.

En ny berättelse om läget i svensk politik har tagit form. Den handlar om de stora partiernas kris. Nog för att det är viss skillnad på en socialdemokrati som samlar runt 30 procent och moderater som verkar ha parkerat under 20, men sak samma.

Det heter att de bägge har missat ett grönrosa tåg av visioner, antirasism, ­feminism och miljö. Kvarlämnade på ­perrongen i regnet kramar M och S en ­regeringsduglighet som ingen längre ­bryr sig om.

Delvis är detta naturligtvis sant. Politikerveckan i Almedalen lyckades inte bryta med det som tycks vara den nya svenska politiska verkligheten. Efter EU-valet tycks energin i svensk politik finnas i helt andra frågor än de som socialdemokrater och moderater har planerat att ­utkämpa höstens valrörelse kring.

Det heter att väljarna genom hur de röstar i stället vill ”signalera” betydelsen av mer miljö, eller mer jämställdhet, ­eller för den delen behovet av att kasta ut ­utlänningar.

För ja, Sverigedemokraterna rider på samma trend: den som hävdar att vad partierna tycker i annat än ­sina hjärtefrågor är av underordnad betydelse.

Man röstar på Sverigedemokraterna för att de avskyr invandrade svenskar – inte för att de var med och sänkte bolagsskatten.

Man röstar på Gudrun Schyman för att hon uttrycker en frustration som man känner igen sig i – inte för att hon vill lägga ner försvaret.

Man röstar på Miljöpartiet för att de verkar stå för ett modernt grönt livsstils­alternativ – inte deras inställning till tillväxt, eller – och nu får Gustav Fridolin ursäkta – deras intressepolitik för lärare, förlåt skolpolitik.

I dessa tecken utspelade sig årets ­politikervecka i Almedalen.

Låt oss emellertid stanna några ögonblick vid en annan händelse. Bortom ­rosévinet, de shorts­klädda lobbyisterna och flygbladen i Visbys kullerstensgränder kom ett pressmeddelande som meddelade att Social­demokraternas Jytte ­Guteland blir enda ordinarie ledamot från Sverige i EU-­parlamentets miljö­utskott.

Detta borde ha fått 15 procent av väljarna­ att sätta i halsen.

Var var Miljöpartiet?

15,4 procent röstade på Miljöpartet i EU-valet i maj. Rimligen ville de ha ­större fokus på miljö och tuffare EU-­lagstiftning på området. Men nu har ­Miljöpartiet alltså själva prioriterat ner detta och valt bort inflytande över den europeiska miljölagstiftningen.

Miljöpartister vill inte jobba med ­miljö i EU. Tydligen. Trots att de är hela fyra parlamentariker.

Hur många av de svenskar som röstade på Miljöpartiet i maj tänkte sig att ­Socialdemokraterna skulle prioritera miljön högre?

Inte många.

Hur många känner till vilken trovärdighet och respekt som Åsa Westlund har byggt upp för de svenska Social­demokraterna gällande dessa frågor

i Bryssel och Strasbourg de senaste tio åren?

Hade de gjort det hade de inte varit förvånade över vad som hände i veckan.

EU-valets stora vinnare i Sverige var Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Men nu, mindre än två månader senare, är det Socialdemokraterna som sätter sig i miljöutskottet.

Och Feministiskt ­initiativ, ja de har i sin tur valt att gå med i den social­demokratiska parlamentsgruppen. Det säger en del om vem man ringer när man vill få något gjort.

Vi lever i allvarliga tider och sådana har aldrig flyttat på sig på grund av goda ­intentioner.

Det handlar inte om vem som mest kan ta ställning mot rasismen i Sverige.

Det handlar om vem som kan avskaffa rasismen i Sverige.

Det handlar inte om vem som kan ­prata mest om feminism.

Det handlar om vem som kan åstadkomma jämställdhet.

Det handlar inte om vem som mest står för en ”grön, alternativ livsstil”.

Det handlar om vem som kan hindra polarisen från att smälta.

Med detta inte sagt att dagens socialdemokrati är bäst på alla dessa områden. Långt ifrån. Bara att svensk politisk ­debatt hade tjänat på att utvärdera politiska partier mer utifrån vad de åstadkommer än vilka livsstilspaket de står för, eller hur hedervärda ”intentioner” de har.

Jag har aldrig förstått de politiker som säger att de betraktar det hat som riktas mot dem från rasistiska och nazistiska grupper som en ”hedersbetygelse”.

Hat är inget kvitto på att du är en god människa som befinner dig på ”rätt ­sida av historien”. Det är ett tecken på att något har gått sönder i vårt land.

Något som vi måste laga.

Tillsammans.

Historien har aldrig haft några färdiga sidor att välja mellan.

Ordet som jag saknar mest i svensk ­politik just nu är ”vi”.

Ett ord som historiskt har varit socialdemokratins superkraft när socialdemokratin har varit som bäst. Det är ordet ”vi” som gör att man kan ta vad en miljörörelse säger på 80- och 90-talen och sedan formulera idén om det gröna folkhemmet. Till exempel.

Detta borde man göra igen.

Den så kallade vänstervågen är en ­individualistisk sak som väntar på sitt ”vi”. Socialdemokratins uppgift är inte att härma sin tids mer radikala rörelser, det är att vara i dialog med dem. Försöka översätta vad som är viktigt i dem till konkret politik som får brett stöd.

För konkret politik som får brett stöd är vad som förändrar världen. Inte uttalanden, ”markeringar”, ”signaler” eller ens ”tydliga ställningstaganden”.

Det finns en plats för sådant också.

Men den platsen har varit alldeles för stor den sen­aste tiden.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM