ÅSIKT

Intet nytt i baljan

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Vi vill återupprätta de värden som en gång byggde Sverige”, förklarade Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Göran Hägglund och Maud Olofsson i sin DN-artikel i måndags. Teckning: Jan Stjernkvist

Allians för maktskifte är strategin. I dag ska väljarna få se de borgerligas program för att kasta ut socialdemokratin från Rosenbad och vinna regeringsmakten i valet 2006.

Efter en natt i Maud Olofssons bagarstuga hemma i Högfors, stärkande övningar för gruppsammanhållning, lättsamma lekar och tallplantering för att komma varandra närmare, sägs grunden vara lagd för ett djupare samarbete. Något gemensamhetsbad i den omskrivna badtunnan inför pressfotograferna blev det dock inte. Där gick uppenbarligen gränsen för samhörighet.

Ska man ta mediejippot i Högfors på allvar?

Ja, det ska man nog. De något löjeväckande arrangemangen hindrar inte att förutsättningarna för borgerlig samverkan och ett maktövertagande ser bättre ut än någonsin, målmedvetenheten och viljan starkare. Att redan två år före valet utlova en gemensam valplattform till början av 2006 och senare ett valmanifest förpliktar. Att misslyckas med det vore att förlora valet i förtid.

Frågan är om strategin maktskifte för skiftets skull räcker. De borgerligas tes är att socialdemokratin är slutkörd efter tio år vid makten. Tolv år räcker, är en slogan som väljarna snart kommer att tröttna på. Hela bevisbördan för vad en borgerlig regering kan erbjuda återstår och där saknas inte problem och tvistefrågor.

I bagaget ligger också de tidigare borgerliga regeringarnas tillkortakommanden. Centerledaren Thorbjörn Fälldins regeringar som sprack på kärnkraften och skatterna, Carl Bildts på Öresundsbron.

Nu är vi fyra partiledare som trivs tillsammans och lätt kommer överens, försäkrar Maud Olofsson. Men fyra partiledare är inte fyra partier med skilda kulturer, traditioner och olika hjärtefrågor. Kärnkraftsfrågan har kvar sin laddning. Folkpartiet vill bygga ut, centern avveckla. Euron, Natomedlemskapet, regionalpolitiken, alkoholskatterna, familjepolitiken är andra frågor där partierna intar vitt skilda ståndpunkter. Det som till sist lätt kan spräcka bilden av en samkörd borgerlighet är om väljarna i opinionsmätningarna före valet sviker ett parti. På gränsen till 4 procent blir alltid partiet viktigare än en regering.

I Högfors i dag talar de fyras gäng inte om det som skiljer utan om det som förenar, synen på tillväxt och företagsamhet, att de vill befria individen och lösa svenskarna från deras påstått påtvingade bidragsberoende.

Förolämpande antydningar

Maud Olofsson profilerar sig genom att lova ”befria kvinnorna från kollektivismen och ge dem värde och respekt som individer”. I sin gemensamma DN-artikel i går varnar de fyra partiledarna också för regeringens ”vidlyftiga löften om bidrag till stora grupper”.

Det finns något förolämpande i antydningarna att människor väljer bidragsberoende och passivitet och ett outtalat hot att de bidragsberoende, arbetslösa, förtidspensionerade, sjukskrivna ska klämmas åt. Väljarna får se upp, ”befrielsen från kollektivismen” är det systemskifte Fredrik Reinfeldt och hans gäng inte gärna talar klarspråk om.

LA