ÅSIKT

"Jag tänker inte ge några goda råd"

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

3 augusti 2008. Välkommen ut i den djupa grönskan! skriver Birgitta Stenberg i ett mejl.

Medan Pridefestivalen pågår som bäst möter jag henne inne i Tiveden, en av södra Sveriges två största skogar.

Där har hon ett sommarhus som hon ärvt efter sin mamma.

Från köksfönstret brukar hon spela Bach för korna i hagen. Förr om åren hade hon biodling.

Allt är färgstarkt med Birgitta Stenberg. Från den solgula bilen med en röd ros på instrumentbrädan, till hennes sätt att leva i världen och se på den. Aldrig att hon ber om ursäkt för den hon är. Bisexualiteten blev tidigt ett tema i hennes självbiografiska författarskap.

”Jag ville ut i världen och skriva. Jag ville berätta om hur det är att vara en sån som jag.”

I ”Alla vilda”, den del av hennes självbiografi som utspelar sig på Mallorca under tidigt 50-tal, beskriver Birgitta Stenberg sin unga skepsis mot det som ansågs vara fin litteratur:

”Alla dessa stentrista gamla litteraturhistoriker, misogyna och pryda sedlighetsfanatiker som för femtio eller hundra år sedan beslutat vad som var fint och stort och framför allt rätt att läsa. Som sorterat bort det de kallat oanständigt, osunt, obstinat mot äktenskapet och kyrkan, okvinnligt eller kvinnligt, båda var lika illa.”

I måndags var hon i Stockholm och invigde Pridehouse. Hon möttes av hbt-rörelsens kärlek och jubel.

”Jag är inte bara ikon längre. Jag har blivit en legend. Eftersom jag är van vid att möta motstånd skrämmer detta nya mig”, säger hon. ”Det beror så klart på att det har gått framåt för hela rörelsen. Jag har varit med så länge att jag har hunnit hjälpa till med en del saker.”

Birgitta Stenberg tycker att hbt-rörelsen är uppkäftig och skön. Men hon förstår inte riktigt fixeringen vid att få gifta sig. Samkönade äktenskap, som det heter. ”Människor som redan lever utanför heteronormen, varför önskar de sig så ivrigt in i den, med kyrkbröllop och allt?”

Den erotiska frigörelsen är kärnan i Birgitta Stenbergs kvinnokamp.

När kvinnor får bejaka sin sexualitet på samma sätt som männen, då går det framåt med världen. ”Vi kvinnor har fått lära oss att lägga band på erotiken, för att fungera som goda mödrar”.

Hon talar gärna om rätten till en levande sexualitet även som 75-åring.

Birgitta tar en liten dos östrogen varje vecka, för slemhinnornas skull. ”Jag är jättelycklig att jag funkar”, säger hon.

Häromdagen frågade en reporter i radions P 4: ”När syndade du senast?” Birgitta sa: ”I natt.” Reportern svarade: ”Jaha, du tog en nattmacka?” Birgitta sa: ”Det hann vi inte med.”

”Sex blir lättare när man blir äldre”, säger hon. Man struntar i hur man ser ut, för det kan man ändå inte göra något åt. Hon tror inte på rynkkrämer: ”Är man inte rynkig i ansiktet, är man ändå rynkig på andra ställen.”

I en erotisk tidning räknade Birgitta till 53 exakt likadana par kvinnobröst på tillrättalagda bilder.

”Jag skulle kräva pengarna tillbaka. Vem kan tända på massproducerade implantat?”

Manssamhället har lyckats få det till att tjejer är smutsiga i sig själva, säger hon.

Till och med Simone de Beauvoir skriver ju att mannens könsorgan är vackrare och bättre. Birgitta minns första gången hon vågade visa sitt underliv för en man. Han utbrast: ”FY FAN!”

”Det var en sån smäll. Vi hade en relation och var kära, men ändå. Jag kan fortfarande tro att det är nåt fel på mig. Kanske var det för att jag var rödhårig?”

Birgitta Stenberg förskönar aldrig. Hon skriver och säger som det är. ”Jag försöker inte rättfärdiga mig. Jag vill inte stå emellan texten och läsaren. Många säger att jag nu när jag blivit äldre borde kunna ge några goda råd. Men det tänker jag inte göra.”

Ditt liv är bara ditt, säger oss Birgitta Stenberg. Lev det.

ARTIKELN HANDLAR OM