ÅSIKT

Nu når otryggheten även medelklassen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

”Jag tror att vi behöver ny politik, för en ny tid”

Högern har fått sin chans En hel ungdomsgeneration, även medelklassens barn, växer upp i ett Sverige med osäkra utsikter till ­bostäder, fasta jobb och rimliga möjligheter att leva ett gott liv. Vi behöver en ny politik som gör att ingen ens ska behöva fundera på att välja bort barn. Illustration: Robert Nyberg

”Jag anklagar dig, Filippa Reinfeldt.”

Expressens liberala ledar­skribent Eric Erfors fick nog förra veckan. Hans mamma är ett av alla offer för Reinfeldts vårdhaveri i Stockholm. Hans anklagelseakt ­borde läsas av alla.

Samma vecka skrev högerdebattören Jens Liljestrand ett reportage i den ­borgerliga tidskriften Neo. Han beskrev sina erfarenheter av ett arbetsliv bestående av osäkerhet och snabba påhugg. Hur det påverkar kropp, hälsa, familjeliv.

Slutsatsen: ”Det kan inte vara vettig ­kapitalism att tillväxtföretag systematiskt driver ut lojala och kompetenta medarbetare i social och ekonomisk otrygghet. Det måste finnas en annan väg.”

Det vore lätt att raljera över att ­högern ser bristande trygghet som ett problem först när de själva drabbas.

Men jag väljer att hålla med dem i stället.

Ja, Filippa Reinfeldts politik i Stockholm är ett haveri.

Ja, vi måste göra något åt otrygga ­anställningsförhållanden.

Ska Socialdemokraterna gå till val på konflikt, eller på att tävla i regeringsduglighet?

Många tycker att det vore skönt om Löfven kunde undvika bråk, och nöja sig med att tävla med Reinfeldt på hans egen hemmaplan.

Men det vore att läsa samtiden fel.

2013 är inte 2006. Sverige är ett annat land. Vi lever i en annan tid.

Skolresultaten i Sverige sjunker för varje år. Barnens kunskaper kopplas allt tydligare till deras föräldrars utbildning. Samtidigt är medborgarnas stöd för en sammanhållen skola monumentalt.

En hel ungdomsgeneration – och det ­gäller också medelklassens barn – växer upp i ett samhälle där utsikterna till ­bostäder, fasta jobb eller rimliga möjligheter att ­leva ett gott liv blir allt mer osäkra.

”Ni får gärna begära mycket av oss i vården. Men kom inte och kräv att vi ska leva barnlösa”, skriver den springvickande sjuksyrran Torun Carrfors i antologin ”Skitliv”. 

Det är där vi är i dag.

Tror ni eller tror ni inte att människor påverkas av sin samtid?

Ett exempel: Sedan 2006 har stödet för privata lösningar i sjukvård, äldreomsorg och skola sjunkit, enligt siffror från SOM-institutet. Det är ingen Carema­effekt. Den debatten syns inte ens i kurvorna, som pekar stadigt nedåt.

Kanske finns förklaringen i Kommunals rapport, som visar att 100 000 svenskar har fått gå ner i arbetstid för att ta hand om en närstående. De tycker troligen inte att avregleringarna har ­varit lösningen på alla problem.

Jag längtar inte tillbaka. Jag tror att vi ­behöver ny politik, för en ny tid.

Men jag kan konstatera att högern har fått sin chans. I Sverige, och i Europa.­ Och att det inte fungerade.

Hittills har vänstern misslyckats med att dra nytta av den ekonomiska krisen.

Men kanske är något på väg att ­hända.

Depressionen på 30-talet bäddade för fascismens framväxt. Men den ledde också till en annan reaktion – en politisk vänstersväng bland fortsatt demokratiska länder. Som statsvetaren ­Johannes Lindvall har visat kom dock dessa framgångar först efter några år.

Mekanismen skulle kunna vara denna: de första som drabbas i en ekonomisk kris är samhällets svagaste grupper. Först ­efter ett par år drabbas medelklassen. Då sker den verkliga politiska förskjutningen. Då är nya allianser möjliga.

Förra året vann vänstern valet i Frankrike och Slovakien. I Neder­länderna är Socialdemokraterna åter i regeringsställning. För ett par veckor sedan förlorade Merkel ett viktigt ­delstatsval och i Italien leder vänstern inför valet.

Ska Socialdemokraterna välja en sex år gammal strategi om att det enda ­sättet att bräcka Borg är att göra bättre Powerpointpresentationer?

Till och med ­borgerliga ­debattörer går nu i ­konflikt med regeringen.

Det borde Löfven också ­göra.

ARTIKELN HANDLAR OM