ÅSIKT

ANC behöver en ny befrielsekamp

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Zuma.
LEDARE

Utanför domstolslokalen i Pitermaritzburg hälsar ANC:s ledare Jacob Zuma sina anhängare. Han sjunger sin klassiska kampsång: Hit med mitt maskingevär.

Zuma är anklagad för korruption, pengatvätt och andra ekonomiska brott. Ledaren för ANC:s ungdomsförbund tillber den nye ledaren: ?”Jag skulle kunna döda för Zumas skull”.

En representant för det som en gång var ANC:s väpnade gren säger: ”No Zuma, no country”.

Jag påminner mig ANC:s första lagliga möte i Johannesburg. På scenen såg jag Nelson Mandela, Joe Slovo, Oliver Tambo omfamna varandra; de sjöng det fria Sydafrikas nationalsång. Snart skulle de och ANC erövra makten demokratiskt. En Sannings- och försoningskommission fick pröva apartheid – systemets barbari och brott mot mänskligheten.

Zuma och hans många anhängare bekämpar domstolen. ANC:s tidning skriver om en ”politisk rättegång”. Juristerna tar sig makt mot folket; sådan är analysen. Det stora, heterogena partiet solidariserar sig med Zuma. Det gör också landsorganisationen Cosatu.

Bevisen för Zumas, milt uttryckt, eko-nomiska fiffel tycks överväldigande. Hans egen ekonomiske rådgivare Schabir Shaik, som tynar bort på ett sjukhus, dömdes till femton års fängelse. Han var köpt av västerländska vapenbolag. Några miljoner flöt in till Zuma.

Någon sanningskommission om vapen-

affärerna blir det inte. ANC – administrationen har nyligen, demonstrativt, lagt ner Scorpion, den institution som med stort nit och framgång bekämpat ekonomisk brottslighet.

Rättegången, utspelad i det zululand som en gång bekämpade ANC, blottar djupa motsättningar om ideologi, demokratisyn och makt.

Mot den länge härskande liberala, västligt marknadsorienterade Mbeki-falangen står den upproriskt, ibland populistiska, partivänstern. Zuma, med sin messianska kraft, mobiliserar mot de dramatiskt växande klasskillnaderna, mot den rika eliten och mot det som kallas ett vitt medieetablissemang, City-pressen.

Vänstern vann första striden under ANC–

kongressen i december 2007; Zuma blev

partiledare. Mbekis anpassning till den

kapitalistiska logiken bär en del av ansvaret.

Han gjorde en andra anpassningsrörelse: den relativa inställsamheten till diktatorn

Robert Mugabe. Zuma solidariserade sig med den demokratiska oppositionen. I Pieter-

maritzburg, en gång de vita kolonisatörernas centrum, kan Zumas knappa årslånga marsch mot makten som statschef ta slut.

En fällande dom kan också slita sönder ANC och hela landet. Jag

läser hos Idasa, det mycket avancerade och idérika sydafrikanska demokratiinstitutet, en skrämd varning: Syd-

afrika får inte bli kidnappat av splittrande, kortsiktiga, intoleranta krafter. Landet behöver ett visionärt, enande ledarskap.

Inget tyder på att syd-afrikanerna har ett sådant alternativ vid valen nästa år.

ARTIKELN HANDLAR OM