ÅSIKT

”Det känns som att vi indirekt dödar henne”

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Privat
Fozieh Dinar, 78, är dement, förlamad och epileptiker. Nu ska hon utvisas till Iran.
LEDARE

Som son är det sista man vill att sätta sin dementa, förlamade och epileptiska mamma själv på ett flyg till Iran. Ändå kontaktade Baha Dinar flera flygbolag för att försöka boka en biljett åt sin mor Fozieh Dinar, 78, efter Migrationsverkets utvisningsbeslut.

– För en månad sedan fick vi besked om att mamma måste lämna sitt boende. Hon skulle ut ur Sverige, det spelar ingen roll hur, berättar Baha Dinar.

Förlamad efter en stroke

Allt började med en stroke för fyra år sedan. Fozieh Dinar blev förlamad i vänstra halvan av kroppen och hennes barn beslutade att det vore bättre om hon kom till Sverige för att bo med resten av familjen.

Väl här har hennes demens och förlamning förvärrats. Nu vill Migrationsverket att Fozieh tar sig till Iran, med valfritt medel.

Baha berättar att flygbolagen var tydliga med att kaptenen på planet kan vägra flyga med Fozieh Dinar ombord, eftersom hennes läkarintyg avråder från resor.

– Migrationsverket föreslog då att hon kan ta järnvägen till Iran. Hur ska hon klara av det? frågar sig Baha Dinar.

Ser inte människan

I utvisningsbeslutet står det att Fozieh Dinar inte får stanna i Sverige eftersom hon inte har barn under 18 år som hon bor ihop med.

– De tittar på papper, de tittar inte på själva människan, säger Baha Dinar.

– Vi tog med oss mamma på ett möte med Migrationsverket för att de skulle tvingas se hur hon såg ut, i rullstol. De sa åt oss att inte ta med henne in, de ville bara prata med oss barn. De ville inte titta på henne, säger Baha.

I utvisningsbeslutet står också att Fozieh Dinar inte visat att hon inte kan få nödvändig sjukvård i Iran.

– Vem ska ta hand om henne i Iran? Min pappa är 86 år gammal och har opererats två gånger. Han kan gå ett par meter själv, sen orkar han inte mer.

Önskar sig riktig vård

Sedan två veckor tillbaka bor Fozieh Dinar hemma hos sin son.

– Vi kämpar med hygien och vård. Att byta blöjor och sådant. Vi är rädda att hon ska få liggsår. Men vi är ju inte utbildade, inte professionella. Det känns som att vi indirekt dödar henne, säger Baha Dinar.

För familjen är det viktigaste just nu att Fozieh Dinar får ordentlig vård av personal som vet vad de gör.

– Vi vet inte hur länge hon överlever. En månad? Ett år? Får hon ett epilepsianfall tror vi att det är hennes sista dag.

ARTIKELN HANDLAR OM