ÅSIKT

En idé om solidaritet är en idé om gemenskap

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

I påskberättelsen från Getsemane där en ångestfylld Jesus ber för sitt liv visar det sig att hans närmsta faller i sömn. Gång på gång somnar lärjungarna trots att Jesus ber dem att vaka med honom genom natten.

En psykolog skulle nog förklara fenomenet som en sorgereaktion.

Lärjungarna befinner sig i chocktillstånd inför vetskapen att den som de satt all sin tillit till kommer att fängslas och dödas.

Sovandet blir helt enkelt en flykt, ett sätt att hantera ett inre känslokaos.

Vid sekelskiftet 1900 talades det i psykologkretsar om ”amnesia”, glömskan, som en bortträngning av ett trauma. Nervläkarna vittnade också om att antalet extremt trötta patienter växte i väntrummen.

Idéhistorikern Karin Johannisson skriver i boken ”Melankoliska rum – om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid” (Bonniers) om hur just tröttheten är ett hett debattämne vid förra sekelskiftet.

Patientjournaler, dagböcker och skönlitterära gestalter visar på en av stress och prestationskrav utmattad människa som håller på att gå under i moderniteten.

”Det är trötthetstecken som ligger nära den moderna utbrändheten”, skriver Johanisson.

Likheterna är slående mellan sekelskiftena 1900 och 2000 när det handlar om människans relation till upplevelsen av ökande stress.

Vid bägge tidpunkterna beskrivs samhället som präglat av snabb förändring, nya kommunikationsformer och högre tempo, teknikutveckling och en allt råare marknadskapitalism.

Då talade man om överansträngning. I dag talar vi om utbrändhet.

Trötthetsbegreppet rymde förr både individuella och sociala dimensioner. Sociologen Emile Durkheim myntade begreppet anomi – ett slags samhällelig vilsenhet nära besläktat med rotlöshet och alienation. Tillståndet uppstår i ett samhälle statt i snabb förändring då den sociala sammanhållningen förtunnas och samhället glider isär.

”I det anomiska samhället föds inte splittring, ångest och depression ur individen, utan ur samhället”, förklarar Johanisson.

Boten för det sönderslitna jaget gick därmed genom ett helande av samhället.

I dag erbjuds den utbrända nutidsmänniskan terapi, livsstilscoaching och självförverkligandekurser. Budskapet är att vi måste förändra oss själva, inte samhället. Melankolin har förvandlats från samhällsproblem till ett medicinskt individuellt problem.

Det är den depressiva personligheten som ska botas, inte en samhällsordning som skapar alienation, vanmakt och prestationsångest. Upproret har lagts på sjukbädden. Melankolin har medikaliserats.

Vid världsutställningen i Paris år 1900 hyllades 1800-talets vetenskapliga och teknologiska framgångar såsom ångmaskinen, elektriciteten och järnvägen. Festtalen handlade intressant nog också om vikten av solidaritet.

–?Det är nödvändigt att visa de unga hur människan ingalunda är sluten i sig själv utan tvärtom del av en helhet från vilken hon inte kan skiljas annat än i tanken, föreläste Emile Durkheim. På världsutställningen år 2000 i Hannover lyftes datorerna och informationstekniken fram. Framsteget symboliserades av små datachips, men inga festtal handlade om solidaritet.

Idén om solidaritet är en idé om gemenskap, påpekar Sven-Eric Liedman i essäboken ”Att se sig själv i andra – om solidaritet”.

I Getsemane-natten ställs solidariteten på prov.

Inför känslan av övergivenhet och hopplöshet gör vi som lärjungarna: flyr in i diverse drömvärldar som skänker oss lycka för stunden. I narcissismens sjävbespegling glöms nästans behov.

Påskens berättelse handlar på teologins språk om recapitulatio – Skapelsens återställelse. Jesus är den som läker den söndrade skapelsen i och med döden på korset och uppståndelsen på tredje dagen.

Måtte det bli påskdag också i politiken, där samhället kan helas och känslan av att vara medborgare ingående i ett större sammanhang återuppstå.

I Getsemane-natten kan då gryningsljuset anas: en annan värld är möjlig.

Till kamp!

ARTIKELN HANDLAR OM