ÅSIKT

Sverige måste bli mer jämlikt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Grafik: Patrik Lindvall, Foto: Ulf Höjer
Inkomstklyftorna ökar I Sverige har andelen ”relativt fattiga” mer än fördubblats på 15 år. Med relativ fattigdom menar OECD den andel av befolkningen som har en disponibel inkomst lägre än 50 procent av landets medianinkomst.
LEDARE

För ett drygt år sedan stod Anders Borg i riksdagens talarstol och pratade om Sverige. Vårt land är, sa finansministern, en välfärdsstat där vi inte byggt in klyftor ­eller konflikter.

Enligt finansministern hade Sverige världens minsta välfärds- och inkomstskillnader, flest klassresenärer i världen och ett av världens bästa system för att stödja de utsatta och fattiga.

Bilden lever kvar

Det är så där det brukar låta. Bilden av Sverige som välfärdens och jämlikhetens hemvist på jorden verkar vara djupt förankrad, inte minst i borgerligheten. Det spelar liksom ingen roll om skatterna sänks för höginkomsttagarna eller bidragen sänks för ensamstående föräldrar. Vi är ju i Sverige, och alla vet att det här är ett av världens mest jämlika länder.

Här finns inga fattiga, inte egentligen.

Det är dags att göra upp med den där bilden. Sverige är inte längre ett land med små klyftor. Från 1995 och fram till år 2010 föll vårt land från en första till en fjortonde plats i den OECD statistik som ­Svenska Dagbladet kunde presentera i går. 1995 hade 3,7 procent av befolkningen en ­inkomst på mindre än hälften av median­inkomsten. År 2010 hade motsvarande siffra mer än fördubblats, till 9,1 procent.

Sverige sticker ut som det OECD-land där andelen relativt fattiga ökat mest ­under de senaste femton åren.

De senaste åren har politiska beslut fördjupat klyftorna. De rikaste har blivit mycket rikare, de flesta har fått det lite bättre och de fattigaste har halkat ännu längre efter.

Att skillnaderna mellan fattiga och ­rika har blivit större är inte det minsta ­konstigt. Det är nämligen precis det som ­varit meningen med Anders Borgs politik, den han brukar kalla för arbetslinjen.

Medan skatterna har sänkts för de som har ett jobb – mest för den som tjänar mest – har trygghetssystemen urholkats. Sjuka och arbetslösa har fått det sämre, friska och människor som har ett arbete har fått mer att leva för.

Sjuka, arbetslösa och förtidspensio­närer har det sämre i dag än de hade det 2006.

Politiskt dubbelspel

Så kan man förstås vilja ha det. Den ständige ministerkandidaten, folkpartiets Carl B Hamilton, deklarerade i går att hans parti tycker att det är bra med växande klyftor. Det ska ju ”löna sig att arbeta”.

Men det går knappast att – som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt – tala vackert om ett land i sammanhållning, utan klyftor och konflikter och samtidigt föra en politik som faktiskt mer än fördubblar andelen fattiga.

Det är politiskt ett dubbelspel, och nu har OECD satt siffror på det.

avIngvar Persson

ARTIKELN HANDLAR OM