ÅSIKT

Måste de dricka elixir?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Jag sitter på tunnelbanan söderut och skrattar och förfäras om vartannat. Läser Alejandro Leiva Wengers novell Elixir, ur hans kritikerrosade debut Till vår ära. Den är lika bra som alla säger.

Marco fick Elixiret förra veckan med posten. Det smakar nästan som Cola fast med mindre socker, och med små köttbitar i, skriver novellens jag. Marco trodde först att paketet var från hans mormor i Chile: ”men det var ingen brev eller nÅt bara flaskan med nånting dÄrinne. plus att frimärket och allt va från sverge så det va nån från sverge som skickade den.”

Marco dricker ur flaskan. Ögonen blir blå, håret blir ljusare och han börjar bete sig som en svenne. Novellens jag måste också pröva. ”det var då allting burjade hända på riktigt för nesta dag jag vakna tidit och kom i pricis tid till skolan och marco va redan dära för första gången i historjen som han kom inte försent. och när vi snacka så snacka han lite anor lunda. jag sa va fan pratar du så där för tjockis. han sa hur???”

Några dagar senare kommer det ett nytt brev, med läskens recept. Man måste använda riktiga, krossade kattögon och nu börjar det bli jobbigt. Varken Marco eller novellens jag vill dricka mer – ”för jag är stolt över att va svarting” – men de kan inte låta bli. Historien varvar upp i tragedi.

På ytan är det en dråplig skröna om några tonårskillar i magins gränsland. Men verkligheten skymmer snart fantasin. Alejandro Leiva Wenger berättar i själva verket om pojkarnas vilja att å ena sidan känna självkänsla, å andra sidan höra till. En nära nog omöjlig balansgång för dem i ett Sverige som präglas av etnisk marginalisering och strukturell rasism.

Killarna upplever svennarna som väsensskilda från dem själva. Svennarna inte bara ser annorlunda ut. De använder andra ord och andra sociala koder. I novellens verklighet är indelningen i ”vi” och ”dom” inte någon samhällstendens. Snarare en självklar förutsättning, som pojkarna bygger sina liv och sin identitet på.

Det är tråkigt, men inte så konstigt. Skrönor om etnicitetens betydelse för människan, långt värre än Leiva Wengers, möter oss ständigt i en vardag som diskriminerar. Jag slår upp tisdagens Dagens Nyheter. Tidningen intervjuar rektorn på den gymnasieskola i Malmö där ett gäng elever i förra veckan grovt misshandlade en lärarvikarie.

”Sjuttio procent av dina elever är invandrare. Finns det en machokultur bland invandrare som gör att deras pojkar är tuffare?” frågar reportern. Så åsidosätts de sociala förklaringar som i vanliga fall förekommer i samtalet om brottslighet. Här står etniciteten (och den ondska som antas växa därur) i blickfånget. Inte bara gärningsmännen, utan de 70 procent av skolans elever som har utländsk bakgrund, antyds bära skulden för misshandeln.

Obehaget kryper längs min ryggrad. Vad återstår egentligen för de unga människor som ständigt stämplas som sämre på grund av sin etnicitet?

Att dricka elixir. Bäva månde katterna.

Åsa Petersen

ARTIKELN HANDLAR OM