ÅSIKT

Moderaterna luras om las

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Claudio Bresciani/TT

Anställningstryggheten har seglat upp som en av valets stora frågor. Kanske den största.

På sätt och vis är det otippat. Frågan har varit politiskt död sedan Anders Borg inför valet 2006 slog fast att den svenska arbetsrätten i stort fungerade bra.

Nu har Anders Borg plötsligt åter blivit motståndare till anställningstrygghet. Han har ändrat sig igen, och med honom hela den svenska borgerligheten.

Anställningstrygghet är en fråga politiker måste prata om. Det finns stora problem.

Hyvling av arbetstid där anställda från en dag till en annan förlorar stora delar av sin lön, inhyrning av personal som nyss har tvingats sluta och den oreglerade användningen av visstidsanställningar skapar inte bara otrygghet för individen. De hindrar också samhällets och ekonomins utveckling.

Men den politiska debatten har inte alls handlat om den här verkligheten. I stället pratar moderater som Gunnar Strömmer om ett arbetsliv – av vilket de har begränsad erfarenhet – där lagstiftningen står i vägen för tekniska innovationer, tillväxt och jobb. Ungdomar stängs ute och företag vågar inte anställa.

Problemet är att de har fel, alldeles fel.

Inte svårt

Arbetsgivare i Sverige har inte svårt att minska personalen, och det är inte dyrt. Tvärt om faktiskt. Om det råder arbetsbrist – och det gör det när arbetsgivaren säger det – sätter varken lagen eller facket några hinder för personalneddragningar.

Ingen kräver heller att en arbetsgivare ska behålla anställda som inte har kompetens för sitt jobb. Tillräcklig kompetens är i själva verket en av utgångspunkterna vid turordningsförhandlingar.

Reglerna är inte heller så stelbenta som somliga borgerliga politiker tycks tro. Varje dag hittar fack och arbetsgivare runt om i landet tillsammans lösningar på olika problem.

En begränsning

På en enda punkt begränsar egentligen den svenska lagstiftningen arbetsgivarnas frihet. Om de anställda har tillräcklig kompetens ska uppsägningar ske i turordning. Sist in, först ut som man brukar säga.

Arbetsgivaren får alltså själv bestämma när personal ska sägas upp, men inte precis vem. Det sätter en gräns för godtycket.
Precis det vill Moderaterna och de andra allianspartierna nu ändra på. I stället för anställningstid ska turordningen avgöras av vem som anses mest “kompetent”.

I klartext lär det bli upp till arbetsgivaren att avgöra.

Människor ska inte kunna få sparken för att de blivit osams med chefen, de ska inte få lämna jobbet därför att de sagt ifrån om missförhållanden eller för att de anses förbrukade i största allmänhet.

Därför behövs turordningsregler. Svårare än så är det faktiskt inte.

avIngvar Persson