ÅSIKT

Det finns fortfarande inga genvägar till Kiev

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: IVAN SEKRETAREV/AP
Måste lossa greppet Ukrainas före detta president Viktor Janokovytj och Vladimir Putin stod varandra nära. Nu måste Rysslands president acceptera att Ukraina är en suverän stat som det inte bara är att invadera.
LEDARE

Kyckling Kiev är så mycket mer än ”något folk åt på 1970-talet”. Banka kycklingfilé platt med en för ändamålet tillräckligt stor klubba, blanda smör med persilja, ­citron och vitlök, fördela på filéerna och rulla till smörfyllda paket. Trippelpanera i mjöl, ägg och ströbröd.

Fritera.

Ja, fritera.

Det finns inga genvägar till Kiev.

När du serverar med sallad och citron är poängen att du på tallriken ska kunna skära genom brödsmulefras och vit kyckling för att mötas av gröna örter och smält smör.

Teorierna om var maträtten har sitt ursprung är lika många som de om Ukraina. Döpt efter den olycksaliga ­huvudstad där vi de senaste veckorna bevittnat så mycket våld och övergrepp är kycklingrätten för många själva grundbulten i det ryska köket.

På samma sätt som Ukraina för många är den ryska nationens själva ­vagga.

■ ■ ■

Det var här som det första östslaviska riket grundades på 800-talet. Fortsatt inflytande i Ukraina är för Vladimir ­Putin inte bara en kamp om makt i det ryska närområdet.

Det är en kamp om ­hela den ryska ­nationella ­berättelsen.

I Ukraina skulle de flesta däremot ­säga att Kyckling Kiev är deras rätt. ­Nationalrätt rent av. På samma sätt som de nog skulle berätta en ­annan historia. Om hur Ukraina sedan det blev en del av Ryssland på 1500-talet har civiliserat sin östliga granne. Filosofi, universitet, latin och humanism nådde Moskva via Kiev. Ukraina var bryggan till Europa utan vilken Ryssland skulle vara bar­bari, och ja, i hög grad islam, heter det i denna nationalistiska berättelse. I dag är Ryssland obekvämt med att landet vill återta sin rättmätiga plats i Europa, lyder analysen.

■ ■ ■

Västeuropa känner sällan till dessa debatter. Men lägger i alla fall beslag på de örtfyllda smörkärnade filéerna.

Kyckling Kiev kom till Kiev från Frankrike via Sankt Petersburg heter det.

Men ingen vet förstås säkert.

Europeisk matkultur är, precis som Europas gränser, ytterst rörliga ting.

Åtskilliga analyser har de senaste veckorna velat göra den dramatiska ­utvecklingen i Ukraina till en konflikt om huruvida landet hör till Europa – ­eller till Ryssland. Vladimir Putins euro­asiatiska unionsprojekt ställs mot EU som vore vi kvar i en värld av ­Sovjetunionen mot Coca-Cola.

Men detta är knappast 1989.

■ ■ ■

Det finns inget antingen-eller.

Ukraina behöver bygga ekonomiska band till EU och samtidigt ha en nära relation till Ryssland.

Frågan är bara hur. Utvecklingen de senaste dagarna där Ryssland i praktiken tagit kontroll över Krimhalvön med militära medel är djupt oroande.

Ukraina är en suverän stat. Detta m­åste Ryssland acceptera. Gårdagens ryska beslut att använda militära medel i Ukraina är oacceptabelt.

Nu krävs det förhandlingar och att parterna gemensamt hittar en lösning som alla kan leva med.

■ ■ ■

Varken Vladimir Putin eller EU:s ­ledare vill behöva betala räkningen för Ukrainas korrupta elit, påpekar Mark Leonard i en analys för Reuters. Lika ­lite som Moskva och Bryssel vill förlora inflytande i Ukraina har någon av parterna egentligen velat hamna i en sits där de står ensamma kvar som vinnare.

Då sitter de ju där själva med alla Ukrainas ekonomiska problem i knät.

Ukrainas grundläggande politiska tragedi handlar om korruption, ojämlikhet och ett politiskt system som inte fungerar. Varje långsiktig lösning måste adressera detta.

Omvärlden har ett stort ansvar. Och det ligger i allas vårt intresse att landet får ordning på sin ekonomi och sitt ­politiska system.

■ ■ ■

Europas karta tycks onekligen bräcklig detta år, inte bara i närheten av ryska stridsvagnar. I höst röstar Skottland om huruvida det ska bli en självständig stat. Samtidigt diskuterar Storbritannien om det ska lämna EU. Och kan Skottland då vara kvar?

I Katalonien kräver allt fler samtidigt att den spanska regeringen ger regionen samma möjlighet att rösta som skottarna har fått. Två av Europas äldsta stater, Storbritannien och Spanien, riskerar att splittras. I EU:s inofficiella kärna, Belgien, mobiliserar flamländska separatister och över hela Europa ser vi mikrokosmos av det allmänna ekonomiska solidaritetssamman­brottet.

Det rika Katalonien vill inte subventionera det problemtyngda Spanien, flamländerna vill inte betala för Belgiens fattigare delar. Samma konflikt finns mellan norra och södra Italien samt i EU som helhet. Det rika norr mot det fattigare olivoljebältet.

Skottland är i någon mån ett undantag.

Regionen är ekonomiskt svag, trots oljan.

Nordsjöolja. Inte olivolja.

■ ■ ■

”Le nationalisme, c’est la guerre”, ­nationalismen är krig, varnade Frank­rikes gamle president François Mitterand i sitt sista tal i EU-parlamentet 1995. Den ekonomiska krisen i Europa har lett till att otaliga sorters nationalistiska och separatistiska impulser i dag växer.

En del relativt harmlösa, andra rakt igenom vidriga.

Vi måste komma bort från det nollsummespel som vi har hamnat i.

Debatten om Ukrainas framtid måste få handla om Ukrainas framtid.

Inte om väst mot öst.

Debatten om EU:s framtid måste få handla om EU:s framtid.

Inte om nord mot syd.

Och vi ­behöver ­ledare som vågar stå upp för detta.

Inte ­bara kycklingar.

Inte ens smörfyllda.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM