Mejla

Sven-Eric Liedman

Bra att vara beredd på SD:s kulturstyre

Konflikter och kollisioner väntas

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jimmie Åkesson (SD) inför en pressträff.
Jimmie Åkesson (SD) inför en pressträff.

LEDARE

De stora rubrikerna har avlöst varandra: Zlatan fick en skulptur i Malmö. Men så köpte han in sig i Hammarby och skulpturen blev föremål för brutala attacker. Anna Odell iscensatte en psykos som examensarbete och väckte raseri.

Mohammed avbildades som rondellhund och dess skapare Lars Vilks lever nu under ständig polisbevakning. Till leda brukar vi upprepa att kulturpolitiken befinner sig bland skuggorna i Sverige. Allt ljus faller på ekonomin, invandringen, kriminaliteten. Påståendet är nog sant när det gäller statens satsningar. Men det är en lögn om man ser till vad människor talar om och upprörs över.

Nu finns det dessutom ett stort parti i Sverige som har fokus på kulturen: SD. Sverigedemokraternas kultursyn är långt borta från den som vi brukar möta på kultursidorna. Den är tillbakablickande, den stavas kulturarv. Det som utmärkte det gamla Sverige av år 1900 ska återupplivas. Vad som skapats därefter är mest av ondo.

I en rad kommuner där SD sitter vid maktens grytor har partiet visat att det menar allvar med sin kultursyn. Politikerna har struntat i ”armlängds avstånd” och gjort livet outhärdligt för en lång rad bibliotekarier och andra kommunanställda. Vi kan förvänta oss motsvarande om SD får direkt inflytande över rikspolitiken.

Den som vill fördjupa sig i kulturpolitikens villkor både historiskt sett och idag måste läsa Mikael Löfgrens bok "Kulturstrider och statskonst" (Daidalos, 2021). Det är ett mäktigt verk som närmast har karaktären av livsverk. Här kan vi följa historien ändå tillbaka till romartiden, och vi får en inblick i hur den nationella svenska kulturen byggdes upp framför allt från 1800-talet och framåt.
Men bokens mest levande partier handlar om de senaste årens kulturfejder. Mycket har vi säkert betraktat mer eller mindre på avstånd och är nu på väg att glömma. Så bra att få allt serverat igen.

Bokens höjdpunkt är det korta avsnittet ”Tanten med handväskan” mitt i boken. Där samlas allt som i ett fokus: Nazisterna som marscherar i Växjö och kvinnan som ursinnigt slår mot en av skinnskallarna med sin handväska. Växjö stad som fegar ut och inte vågar sätta upp Sanna Arwins skulptur över händelsen. Nu finns den i två exemplar, i Lasse Didings trädgård i Varberg och i Åmanska parken i Alingsås.

Avsnittet tjänar som en brännpunkt. Vi får en bild hur central kulturen kommer att bli i ett samhälle där Sverigedemokraterna är högerblockets kulturparti. Bilderna av vad livet och tillvaron bör vara kommer att kollidera. Försöken att sätta gränser för det djärva och nyskapande komma att leda till konflikter. Politiker kommer att tvingas ägna sig också åt kulturen.

Det är bra att vara beredd.

Av: 

Sven-Eric Liedman

Publisert:

LÄS VIDARE

Konstnären Lars Vilks död i trafikolycka

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Kulturpolitik

Kulturdebatt

Sverigedemokraterna

Anna Odell

Lars Vilks

Politik

Kulturarv