Mejla

Daniel Swedin

Vi måste inte gå in i klimatkatastrofen

Men orken att tänka ut alternativ till tjyvsamhället tryter

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Klimatet kollapsar. Naturresurserna är snart slut. Välfärdsstaten rämnar under trycket av en åldrande befolkning. Människor rusar i famnen på extremister och det politiska systemet är paralyserat av lågintensiva krig där ingen riktigt begriper konfliktlinjerna längre. Vårt ekonomiska system funkar inte längre, om det är till och med marknadsliberalismens varmaste anhängare överens. Klyftorna, rasismen och orättvisorna ökar.

Så sänker sig mörkret över världen. Historien kanske inte är slut, men vår ork att tänka ut ett alternativ till det här tjyvsamhället är det.

Eller?

I vinter har den brittiske journalisten Aaron Bastanis bok ”Helautomatisk lyxkommunism” utkommit på svenska och här finns faktiskt alla problems lösningar.

Enligt Bastani står vi inför ett tekniksprång där hela vår tillvaro kommer förändras. Snart kan vi ha tillgång till oändliga mängder föda från labbodlat kött, oändliga mängder förnyelsebar energi från solen och oändliga mängder metaller genom gruvdrift i rymden. Snart kommer vi leva i en värld med självkörande bilar och genterapier som gör folksjukdomar till historia. Det är en värld där vi inte behöver arbeta längre.

Alla tekniska lösningar finns redan eller är under utveckling. De har möjliggjorts och vunnit mark genom automatisering, att vi låter industrirobotar, 3D-printers och artificiell intelligens göra jobbet.

Det är bara tekniken, hävdar Bastani, som har lösningar på våra problem. Men då måste den befrias från kapitalismens profitmotiv och börja tjäna mänskligheten. Annars är risken stor att det blir folk som Jeff Bezos, vd för nätjätten Amazon, som härskar i framtiden.

Bezos talar redan om rymdstäder, interplanetära ekonomier och gruvor i rymden, men på hans agenda finns inget annat än fortsatt oligarki. Då är det knappast lyxkommunism som vankas utan snarare något ur "Blade runner" eller en annan science fiction-dystopi.

Här bör vi kanske stanna upp och något om bokens titel. I Aaron Bastanis värld har kommunism inget med Sovjetunionens brutala diktatur eller Östtysklands totalövervakning att göra, utan här handlar det om den ursprungliga definitionen från 1800-talet: att gemensamma resurser ska ägas gemensamt och att gemensam produktion ska ge gemensam utbetalning.

Och det är väl detta som är Bastanis viktigaste medskick: teknik kan göra att människors livsnödvändigheter finns i överflöd. Då kommer kapitalismen – ett system för att förvalta knapphet – att bli helt meningslös. Plats på scen för lyxkommunismen; demokratiserad ekonomi, en automatiserad produktion, mera fritid och gemensamt överflöd.

Det går förstås att ha invändningar.

Att Bastani framställer så många framtida framsteg som helt oundvikliga känns ibland som en genväg. Bastani vill så gärna kunna erbjuda en framtid där alla får allt – utan att det knäcker klimatet och miljön – och då vore det skönt om tekniken löste det.

Men kommer verkligen automatiseringen ge oss ett helt nytt samhälle? Enligt en OECD-rapport är de bara drygt nio procent av alla jobb i industriländerna som helt kan automatiseras bort. En annan rapport, från konsultfirman McKinsey har föreslagit att som mest fem procent av alla världens jobb kan ersättas av robotar och AI.

Det finns ju dessutom historiska exempel på att arbetsunderlättande uppfinningar – dammsugaren, diskmaskinen, tvättmaskinen – gör att vissa jobb försvinner och samtidigt skapar nya arbeten.

Det är ju ingen slump att på Amazons stora varulager är det robotar och skärmar som säger till människor vad de ska plocka i hyllorna och hur snabbt.

Så länge priset på arbete är lägre än priset på teknik och maskiner så blir det ingen lyxkommunism.

Dessutom ordar Bastani inte särskilt mycket om fackföreningsrörelsens roll på resan mot utopin. Facken har sannolikt uppnått mer lyx – lediga helger, semester, betalda ledigheter – än några andra organisationer. Och fackens viktigaste vapen för att nå sådana segrar är strejken och i ett allt mer automatiserat arbetsliv riskerar ju det vapnet att försvagas.

Genomgående är det så att Bastani hellre beskriver sin utopi än vägen dit. Och AI och rymdgruvor i all ära, men fackliga och politiska framgångar för vänstern – oavsett hur långt borta de kan kännas – påminner om något viktigt.

Med de förutsättningar vi har i dag – den teknik och det överflöd som redan finns – skulle vi faktiskt kunna utplåna svält och fattigdom. Vi behöver inte gå rakt in i klimatkatastrofen. De extrema privatrikedomar som byggts upp går att fördela på ett annat sätt. Maktkoncentrationen kan brytas upp. Steg på den vägen har tagits tidigare.

Och kanske är det till slut den största behållningen med ”Helautomatisk rymdkommunism”.

Genom att formulera argumenten för varför det vore bra med klimatneutrala ekonomier, folkbanker, världsskatter och gratis sjukvård, boende, utbildning och mat så får det spöke som Karl Marx påstod hemsökte Europa nya konturer.
Och genom att koppla ihop sina radikala reformförslag med en storslagen utopi så påminner Aaron Bastani om något viktigt: att det är hög tid för vänstern att börja tänka på framtiden också.

avDaniel Swedin

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

McKinsey

Jeff Bezos

Karl Marx

OECD

Amazon