ÅSIKT

Allt är inte sossarnas fel

Foto: Björn Lindahl / AFTONBLADET / 75436
Isabella Lövin, Gustav Fridolin och Amanda Lind får ta eget ansvar.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är inte lätt att förstå sig på Miljöpartiet. Det heter en sak, medlemmarna pratar om en annan medan ledningen jobbar med en tredje. Visst är det rörigt, men vi kan ta Gustav Fridolin som exempel. Han är leder ett miljöparti, just nu pratar hans medlemmar om flyktingamnestin medan Gustav Fridolin egentligen borde prata om skolan. Han är ju ändå utbildningsminister.
Allt är inte sossarnas fel.

Miljöpartisterna får faktiskt ta eget ansvar för sin rörighet och sina usla opinionssiffror. När kongressen inleds i morgon finns det all anledning till grön självrannsakan. Hur ska väljarna förstå ett parti som sänder ut så många olika signaler?

Ville så mycket

När Gustav Fridolin och Åsa Romson gick in i regeringsförhandlingar visste de att det skulle bli tufft, men de trodde väl aldrig att det skulle sluta så här. Enligt opinionsmätningarna kan de till och med åka ur riksdagen.
De som ville så mycket, som hade väntat så länge. När miljöpartisterna äntligen fick plats i regeringen ville de inta hela Regeringskansliet. De spred ut sig på sex departement, miljö så klart, men de tog också ansvar för utbildning, bistånd, bostäder, finansmarknad och kultur. Det blev lite av allt och därmed blev den gröna politiken otydlig.
Väljarna hade nog förväntat sig en tydligare miljöpolitik.

Gustav Fridolin och Åsa Romson hade dessutom bestämt sig för att stanna i regeringen under hela mandatperioden. Det är förklaringen till varför de uthärdat beslut om Vattenfall och flyktingstopp, de ville till varje pris visa att de representerar ett vuxet och moget regeringsparti. De gick ett par år innan den verkliga krisen drabbade partiet för ett år sedan och den berodde inte på politiken.

Romson åkte ut

I stället var det bostadsminister Mehmet Kaplan som åt middag med den svenske ordföranden för Grå Vargarna, en turkisk ultranationalistisk rörelse. Dessutom vägrade partistyrelsenominerade Yasri Khan att ta en kvinnlig reporter i hand och Gustav Fridolin insåg inte att kvinnor kunde uppfatta det som kränkande. När Åsa Romson dessutom menade att terrorattackerna mot USA den elfte september var "olyckor". Då fick Gustav Fridolin och Åsa Romson ställa sina platser till förfogande och då gick det som det brukar.
Hon åkte ut medan han fick stanna.

Isabella Lövin tog Åsa Romsons plats men kräftgången har fortsatt.

Miljöpartiet klarade den interna krisen, men deras politik förblir lika otydlig. Partiet sitter kvar i regeringen, men ingen förstår riktigt varför.
Visserligen är Gustav Fridolin lärare, men frågan är varför han valde att bli utbildningsminister för Europas sämsta skola. Med den apolitiska Alice Bah Khunke har kulturbråken tystnat precis som miljödebatten. Sedan Isabella Lövin lyft bort klimatet från Miljödepartementet har den nya miljöministern Karolina Skog inte mycket att skryta med.

Fridolin som tågminister

Det krävs koncentration om de gröna ska överleva. Det borde Fridolin och Romson förstått redan vid regeringsbildningen 2014. Tänk om de i stället fokuserat på departement som är viktiga för miljön. Om Gustav Fridolin varit infrastrukturminister hade han kunnat driva utbyggnaden av järnvägen. Han kunde ha bråkat om förbifarten runt Stockholm och faktiskt ha stängt Bromma flygplats.
Om jordbruksministern varit miljöpartist hade det blivit fart på eko-odlandet. Då hade kemiska bekämpningsmedel ifrågasatts precis som avloppsslam och konstgödsel som förstör våra vattendrag.

Tillsammans med en stark miljöminister hade de kunnat bilda en grön och framtidsinriktad front och väljarna hade förstått poängen med att ha dem i regeringen. Stefan Löfven hade säkert inte gillat det, men poängen med Miljöpartiet är att det bildades av proteströrelser. De drog de unga hippa väljarna just för att de var lite lagom bråkiga.
Väljarna på Södermalm kommer aldrig att tacka Miljöpartiet för fyra mesiga år i regeringen. Tvärtom har de redan lämnat partiet och sannolikt sneglar de just nu mot Annie Lööf.

Miljöpartister brukar värna sin plats i mitten, att de kan samarbeta åt både höger och vänster. De vill så väl, men det är knappast de välvilliga som regerar världen.