Ledare

Bara ECB kan rädda Italien

avKatrine Marçal

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: REUTERS och AP
tyskland på tvären Efter otaliga skandaler blev det till sist Italiens skuldkris som fick Berlusconi på fall. Landet – och euron – skulle kunna räddas av den europeiska centralbanken, men Angela Merkels inflationsrädsla sätter käppar i hjulet.

10 NOVEMBER 2011. Eurokrisen

Om ni har oroat er för situationen i Grekland – ta det lugnt. Det finns mycket ­värre problem. Nedräkningen till Europas ­finansiella Armageddon sker nu i tiondels procent av den tioåriga italienska statsobligationsräntan.

I går nådde den en punkt ifrån den ­nivå där det inte finns någon väg tillbaka: det fruktade sjuprocentsstrecket.

Och till skillnad från Grekland är ­Italien en stor ekonomi. En riktigt stor ekonomi.

Pengarna räcker inte

Italien har haft en stor statsskuld i många år, men när räntan är över sju procent blir det naturligtvis ohållbart och det vet investerarna. De kommer sluta ­låna ut pengar till Italien och då kan ­landet verkligen inte betala tillbaka ­något. Det blir en självuppfyllande panik.

Så vad gör man?

När Portugal och Irland hamnade i samma situation fick de köpas ut av EU. Det går inte med Italien. Ekonomin är för stor. Det finns inte tillräckligt med ­pengar i den europeiska räddnings­fonden: det skulle vara som att stoppa Hannibals elefanter i en pytteliten livbåt och försöka segla iväg.

Vad som däremot skulle kunna rädda Italien, och ge euron tid att försöka ­samla sig och överleva, är om ECB gjorde som den amerikanska centralbanken.

Under finanskrisen 2008 köpte den upp närmast obegränsat med riskabla värdepapper. ECB skulle på samma sätt kunna köpa för tillfället värdelösa statsobligationer.

Historiska traumat står i vägen

Men det tänker Tyskland inte tillåta. Den europeiska centralbanken är den ­enda centralbank i världen som vägrar ta ansvar för det finansiella system som den faktiskt kontrollerar. För Tyskland är det en nationell princip. Man är paniskt rädd för inflation.

Rädslan kommer ur landets historiska trauma.

Tysklands 1920- och 1930-tal handlade om hyperinflation och inflationen banade väg för ni vet vem. Aldrig mer! ­Angela Merkel ser framför sig slitna hemma­fruar som släpar skottkärror fulla med värdelösa sedlar till affären för att köpa en ­liter mjölk för en miljon mark, så fort någon ens nämner att ECB borde göra något.

Vi får se hur länge till den positionen går att upprätthålla. Den illustrerar dock, precis som hela krisen, att Europas problem är politiskt – inte ekonomiskt. Förhållandet mellan skuld och BNP är bättre i eurozonen som helhet än i exempelvis USA. Men de senaste 20 månaderna har det blivit uppenbart att eurozonen saknar både institutioner, ekonomisk kultur och framförallt politiskt ledarskap för att över huvud taget hantera kriser.

Ja, det är riktigt läskigt.