Mejla

Ingvar Persson

Snödrivor, vårblommor, fågelsång – och vargar

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

LYCKLIGT OVETANDE I sommar kommer kanske 30 vargtikar att föda sina valpar. Helt ovetande om den infekterade debatten får de oss människor att såväl trakassera varandra som att bryta lagar.
Foto: AP
LYCKLIGT OVETANDE I sommar kommer kanske 30 vargtikar att föda sina valpar. Helt ovetande om den infekterade debatten får de oss människor att såväl trakassera varandra som att bryta lagar.

9 APRIL 2012. Vargpolitiken

Så här års märks det att Sverige är ett avlångt land. Påskutflykt – det kan verkligen vara olika saker.

En rast på solsidan av en snödriva, med choklad på termos och saftiga apelsiner. En skogspromenad på stigar där vårbäckarna svämmat över eller en första resa till sommarstugan.

Någon kanske rent av hittar spåren efter­ en varg i en snödriva som skogens skuggor räddat undan våren.

Det är istappar och vårblommor. Fågelsång­ och skoteråkning.

För tidigt för murklor, men kanske tid att plocka årets första nässlor.

Eller så är påsken ingenting av allt detta.

En undersökning som Sveriges Lantbruksuniversitet presenterade för några år sedan visade visserligen att över

80 procent av svenskarna säger att de är intresserade­ av att vara i ”skog och mark”. Men tio år tidigare hade över 90 procent svarat ja på samma fråga.

Nästan hälften av svenskarna ger sig sällan eller aldrig ut i ”naturen”.

Enligt Lantbruksuniversitetet är Snowboardåkarna lika många som jägarna. För den som växt upp där tiden räknas i före och efter älgjakten är det en lite märklig tanke.

Synen på naturen delar svenskarna, inte bara i norr och söder, utan kanske lika mycket i stad och land eller i nytt och gammalt­.

Det finns inget som symboliserar den sprickan tydligare än den om vargarna. De i dag kanske 300 svenska vargarna har – helt ovetande – rört upp känslor bland anhängare och motståndare, i staden och i skogsbygden. De har engagerat jordbruksbyråkrater och brysseljurister. Vargarna­ får människor att trakassera varandra, och att bryta lagar.

Vargarna har visat hur svårt vi kan ha att förstå varandra.

Alla statsbor älskar inte vargar, och alla­ på landsbygden hatar dem inte. Det är inte­ åsikterna om vargen som klyver landet­, det är argumenten och perspektivet.

I tisdags skulle regeringens rovdjursutredare Lars-Erik Liljelund överbrygga klyftorna. Det är i alla fall så man kan se på uppdraget att utvärdera de lång­siktiga målen för de svenska rovdjurs­stammarna.

Liljelund – en ärrad veteran i utredningssvängen – försökte verkligen levere­ra. Han pratade om jaktförordningens § 28, och den känsla av att vara anklagad som vissa känt när de försvarat sina tamdjur för rovdjuren.

Han talade om stammarna för björn och lo som i dag har ”gynnsam bevarande­status”, medan järv och varg ännu har en bit kvar. Liljelund pratade om regional förvaltning, genetisk variation och om långsiktiga mål.

Dessutom försäkrade han att bara myndig­heterna får organisera jakten, och kalla den för förvaltningsjakt, så kommer Bryssel inte att ha något att invända­.

– Rovdjur i allmänhet och vargar i synner­het kan man prata mycket om, sa regeringens utredare.

Sedan kom frågan:

– Hur många vargar ska vi ha?

– Var ska de vara?

– Blir det någon jakt till vintern?

Varken storstadstidningarnas miljö­reportrar, jaktpressens specialister och ivriga ledarskribenter ville prata förvaltning. De ville prata siffror och skjut­vapen.

På LRF:s kontor hade ordföranden Helena­ Jonsson sin uppfattning klar redan­ innan presskonferensen hade avslutats. Hon deklarerade prompt att ”vargstammens tillväxt måste begränsas så snart som möjligt”.

Miljöpartiet var inte mycket långsammare, men något muntrare. Ett steg i rätt riktning, förklarade den miljöpolitiska talespersonen Helena Leander som dessutom var glad över att licensjakten skulle­ få anstå.

Vad Miljöpartiet tycker om att betydligt fler vargar kommer att skjutas under förvaltningsjakt fick vi däremot inte veta­.

Det blev som det brukar när vargarna ska diskuteras i Stockholm. Ett slagsmål om politiska positioner i stället för ett försök att förstå varandras utgångspunkter.

Det är drygt ett år sedan Henrik Ekmans bok ”Vargen – den jagade jägaren” hamnade i boklådorna. Ekman, som är både naturfotograf, journalist och för­fattare, beskriver vargen som art. Han skriver om historien, och om det internationella arbetet med att skydda arten. Men framför allt beskriver han den svenska vargstammens framväxt och vad den avslöjat om vårt samhälle.

Ekman vill – som de flesta andra – ha en livskraftig vargstam. Och en sak är enligt­ hans uppfattning viktigare än allt annat. Så här skriver han:

”De många hyggliga människorna ute i vargbygderna som kanske inte älskar detta djur men som heller inte vill begå olagliga handlingar måste vinnas för en kompromiss och inte skjutsas i armarna på nollvisionsfanatikerna”.

Om två månader kommer kanske

30 vargtikar att föda sina valpar. De har ingen­ aning om att de är ett av den svenska­ politikens hetaste ämnen.

Så är vargdebatten tillbaka där vi började­ – hos människan och hennes förhållande­ till naturen och till andra människor.

Kanske är vi tillbaka på den där porlande skogsstigen, eller i den där soldränkta snödrivan.

Av: Ingvar Persson

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

ÄMNEN I ARTIKELN