ÅSIKT

Pingvinberget består i både kyrka och akademi

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Så var det dags igen för den årliga Nobelfesten. Jag tycker om att titta på festligheterna. Det är ett fantastiskt arrangemang med en blandning av djup bildning och glättad glamour.

Återigen får vi se den där bilden av alla frackklädda herrar på Konserthusets podium bakom Nobelpristagarna vid prisutdelningen. Det är de som utsett vilka som ska få Nobelpriset. Urvalsprocessen är strängt hemlig. Pingvinberget som de också kallas tydliggör bilden av den ännu så patriarkala forskarvärlden.

Hemma har jag ett fotografi från en konferens 1933 i Bryssel. Dåtidens fysikerelit var församlad. Där finns systrarna Marie och Iréne Joliot Curie, Niels Bohr, Ernest Rutherford, Werner Heisenberg, Lise Meitner och många många fler. Jag räknar till över fyrtio deltagare. Tre av dem var kvinnor.

Att jag har detta foto beror på att det sändes till min farfar Oskar Klein som skulle ha medverkat på konferensen men blivit sjuk. Sen har jag fått bilden av min far.

Jag brukar titta på den inför varje Nobelprisutdelning och konstatera att ingenting tycks ha hänt på alla dessa år. Fortfarande är det männen som dominerar. Skulle det bero på att kvinnor inte kan bli framstående forskare?

Knappast!

Det beror på valproceduren. Som vanligt väljer män andra män. Och det är långtifrån alltid på vetenskapliga grunder. Dagens Nyheter har tittat i arkiven hos Nobelkommittéerna och kan konstatera att bedömningarna ofta varit godtyckliga. Många gånger har hänsyn gjorts till geografisk spridning och till antal tjänsteår.

Jag har fått berättat för mig hur farfar som satt i Nobelkommittén för fysikpriset hårt drev att Lise Meitner skulle få priset. Meitner hörde till fysikvärldens absolut mest framstående forskare. Hon var då judisk flykting i Sverige. Men priskommittén tyckte det var känsligt i krigstider. I stället fick tysken Otto Hahn priset.

På onsdag är det en så kallad hearing av biskopskandidater i Västerås stift. I januari ska det väljas en ny biskop efter Claes-Bertil Ytterberg.

”Provvalsvinnare går sin egen väg” lyder rubriken i Kyrkans Tidning. Det handlar om prästen Christina Schenning som lite otippat vann provvalet nyligen. Hon är 46 år och arbetar vid Räddningsverket.

Hon har bjudit in till öppet hus för att få veta vilka samtal som förs om samhälle och kyrka inom Västerås stift. För detta kritiseras hon nu hårt av framförallt männen i stiftet.

Traditionen bjuder att en biskop inväntar kallelsen och absolut inte utåt tillstår att han eller hon vill ha makt. Så har det slutna maktsystemet kunnat upprätthållas i århundraden. Männen har ändå sina nätverk och behöver inte hålla öppet hus.

Självklart finns det en balans mellan kallelseprocess och personvalskampanj. Jag tror inte ett ögonblick att Christina Schenning har haft kampanjmöten. Få torde vilja ha ett biskopsval som liknar det amerikanska presidentvalet.

Att föra öppna samtal om kyrkans framtid och om trons uttryck i vår tid handlar snarare om att stå för ett dialogiskt ledarskap. Faktum är att det är just det som behövs om vår episkopala kyrka ska kunna vara folkligt förankrad framöver.

Schenning gör helt rätt i att gå sin egen väg.

Pingvinberget i både akademi och kyrka behöver luckras upp.

ARTIKELN HANDLAR OM