ÅSIKT

Moderna fördomar kläs i antika dräkter

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Gunnar Fredriksson om Hollywoodfilmen ”300”

1 av 2 | Foto: AP/WARNER BROS
En soldat står och ser hotfull ut i filmen ”300”.

För att förbättra min klassiska bildning under dessa sommardagar gick jag och såg filmen ”300”. Den handlar om huru 300 tappra spartaner år 480 f. Kr. vid bergspasset Thermopyle stoppade en väldig persisk här. Därmed gav de andrum åt södra Grekland, inte minst Aten, som sen kunde segra i det stora sjöslaget vid Salamis.

Alla de 300 stupade.

Filmen betecknas som en av de största framgångarna i filmhistorien. Senaste siffran anger att publiken världen runt spenderat cirka 400 miljoner dollar för att se den. Men det finns ingen ambition att berätta någon historisk sanning om detta intressanta skede i västerlandets historia.

I New York Review of Books tog en skribent upp frågan om det spelar någon roll att Hollywood för världspubliken förfalskar historien. Han menade till min överraskning att ingen ändå tar sådan amerikansk soppa på allvar.

Västerlandet vs Persien

Det är fråga om ädla västerländska krigare som kämpar mot asiatiska horder, närmare bestämt från Persien, nuvarande Iran. Persien, en ondskans nation, kommer med kolossala mängder fega, mörkhyade soldater, odjur och monster med fula ansikten. De ljusare grekerna däremot ser ut som vita kroppsbyggare. Sådana är väl normalt inte skådespelare men det behövs ju inte eftersom de bara ryter och skriker och ser oerhört arga ut.

I Sparta, sägs det, gäller militära dygder, kvinnorna föder pojkar som ska bli soldater. Vackra pojkar, halvnakna, tål snö och hagel, eld och pilar. En sjuåring nedlägger med sitt barnspjut utan minsta rädsla en ohygglig varg med huggtänder.

Aten, vars enastående kultur jag förgäves spanar efter, avfärdas föraktfullt som en stad med ”filosofer och bögar”. Det är sant att Sparta var en militärstat med machokultur men här handlar det om en parallell till dagens USA.

Det hålls massmöten, som nazisternas, med vrål och larm, där ledare ropar ”frihet” till massornas jubel och lydnaden inför kung Leonidas är absolut. Det är rasism och fascism, förakt för svaghet.

Filmen består av nära två timmars slagsmål jämte en irrelevant melodramatisk kärlekshistoria där den undersköna drottningen är inblandad. Huvuden huggs av och ramlar till marken, spartanska krigare får spjut genom kroppen men fortsätter att slåss. Ibland flyger de, som i Stjärnornas krig.

Perser spelas ofta av svarta, särskilt deras ledare, vilket förvånat vanligtvis ljushyade iranier. Ett orakel i Delfi som kallas Gud uttalar sig i mystisk rök. Till och med ordet ”förnuft” slängs in i denna häxbrygd.

Sokrates och Platon

För övrigt var inte de 300 spartanerna ensamma utan fick hjälp av tusentals andra trupper. Och även i Persien fanns en klassisk kultur.

Vad spartanerna faktiskt räddade var inte minst filosoferna och bögarna i Aten och andra städer i söder. Det var under den här perioden som de märkliga filosoferna före Sokrates och Platon framträdde.

Jag kan inte lätt avfärda Hollywoods tolkning av historien som ett likgiltigt fenomen. Jorden runt sprids enligt marknadens lagar denna dynga till masspubliken och det är ju sant att sådant går att sälja. Även i Sverige har vi politiker som förordar marknadsekonomi och ogillar kulturpolitik.

Likgiltig publik

1941 gick tyska soldater genom bergspasset vid Thermopyle. Nu var det inte asiatiska horder utan nazister från en kulturnation. Samtidigt meddelades att poeten Karin Boye, antinazist, var försvunnen utanför Alingsås. Hjalmar Gullberg, alltid djupt försjunken i antik bildning, skrev dikten ”Död amazon”:

Starka trupper har enligt TT

nått Thermopyle, Greklands lås.

Fyrtioåriga Karin Boye

efterlyses från Alingsås.

Karin Boye hade begått självmord och hittades efter några dagar. Hjalmar Gullberg fortsätter:

Mycket mörk och med stora ögon;

klädd i resdräkt när hon försvann.

Kanske söker hon bortom sekler,

dit en spårhund ej vägen fann,

frihetspasset där Spartas hjältar

valde döden till sista man.

Karin Boye var klädd i resdräkt när hon begick självmord, skriver poeten.

När svärd, spjut, sköldar och hjälmar skramlade som värst kunde jag tänka på Karin Boyes ord:

Mäktigt är det späda livet, mer än järn.

Publiken, mätt av popcorn, verkade fullkomligt likgiltig när vi kom ut i sommarvärmen på Hötorget. Och det kanske är rätt bra trots allt.

Under sommaren ger Aftonbladets ledarsida på söndagarna plats åt ett antal skribenter utanför ledarredaktionen. Vi vill på det sättet bidra till en bredare diskussion om Sverige och om världen. Först ut är författaren Gunnar Fredriksson, Aftonbladets tidigare chefredaktör.

Gunnar Fredriksson