Helle Klein

Regeringen hycklar om klimathaveriet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I veckan ska världens industri­länder meddela till sekreterariatet för FN:s klimatkonvention vilka utsläppsminskningar de tänker genomföra till år 2020.

Köpenhamnsmötet ledde aldrig till några bindande regler och tur är kanske det med tanke på de pinsamt låga ambitionerna som mötet utstrålade. Nu handlar det om att försöka få till stånd bra avtal i Mexico i december.

Miljöminister Andreas Carlgren bedyrar att Sverige driver på EU för att höja ambitionsnivån från 20 till 30 procents utsläppsminskningar. Länder som Polen och Italien stretar emot. EU förväntar sig också att andra länder ska göra stora åtaganden.

”Det är framförallt Kina som är det stora utsläppslandet, men självklart behövs också större ambitioner från USA”, sa Carlgren till radio-Ekot i går.

Det är bra att regeringen driver 30 procentsmålet. Men hur vore det med lite självkritik efter fiaskot i Köpenhamn? Både Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren har papegojeaktigt upprepat att det var Kinas fel att det gick som det gick.

Kina har sannerligen stor skuld i det havererade klimatmötet och förhållandet mellan USA och Kina visar på en ny geopolitisk maktbalans.

Men ändå haltar analysen. Det som köpenhamns­mötet och hela processen fram till det framförallt uppvisade var i-världens totala arrogans inför utvecklingsländernas rätt till utveckling och krav på att i-världen tar ansvar för sin långa utsläppshistorik.

När USA:s Obama och EU:s ordförande Reinfeldt hänvisar till Kina och Indien som stora utsläppsskurkar utan att ta hänsyn till utsläpp per capita blir klimatvärldsbilden skev.

Kinas utsläpp är totalt sett större än USA:s men bara 5 ton/person jämfört med amerikanernas 22 ton/person.

Indien har 1,2 ton/person, det vill säga nästan tjugo gånger lägre utsläpp än amerikanernas.

”Utsläppen per person är oerhört viktigt för utvecklingsländer, eftersom de speglar välfärdsnivån. Om inte USA och EU kraftigt minskar sina per

capitautsläpp kan det inte bli ett globalt klimatavtal”, påpekar författaren och miljödebattören Stefan Edman i ett mejl.

Häri ligger själva klimat­politikens moraliska imperativ: det du förväntar dig av andra måste du först göra själv.

I-länderna har stått för 75 procent av utsläppen fram till i dag. Amerikanen släpper ut fyra gånger så mycket som en kines samtidigt som amerikanens nationalinkomst per person är sju gånger högre. En EU-medborgare släpper ut sju gånger mer än en indier och har en inkomst som är tio gånger så stor.

Naturskyddsföreningens Svante Axelsson pekar på denna orättvisa i en debatt­artikel i Göteborgs-Posten (20/1). Att som statsminister Reinfeldt skylla på FN:s beslutssystem och bångstyriga diktaturer imponerar inte på miljörörelsen.

”Den bekräftar snarast vår bild av hur Sverige och EU bidragit till att urholka det förtroende mellan länder som är nödvändigt för att lyckas”, skriver Axelsson.

EU:s så kallade biståndslöfte till utvecklingsländerna blev inte heller särskilt trovärdigt. Det var, som Jeffrey Sachs skrev i Financial Times (15/12) ”lika mycket värt som aktier i Lehman Brothers”.

Reinfeldt och Carlgren skyller på u-länder och diktaturer.

Sanningen om Köpenhamn är att EU under svensk ledning brast i sitt miljöledarskap.

Publisert:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

ÄMNEN I ARTIKELN