ÅSIKT

Idag avskaffas demokratin via valsedeln

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

I år fyller den svenska demokratin 100 år och det finns inget större att fira. Liberaler och socialdemokrater stod på samma sida mot en konservativ höger som ville att makten skulle stanna i händerna på de välbeställda. Trycket underifrån var stort, vid horisonten hotade revolution. Genom kompromisser, tragglande i riksdagen och begåvat lagstiftningsarbete nådde man slutligen hela vägen fram.

100 år senare läser jag den nyutkomna boken ”How Democracies Die”, hur demokratier dör, av de amerikanska professorerna Daniel Ziblatt och Steven Levitsky, två av världens ledande forskare på området.
Det är en torr genomgång av hur lätt det är att glida tillbaka. Hur odramatiskt och smygande det ofta sker.

Den arketypiska bilden av diktatur och auktoritärt styre är generaler och militärkupper som med våld slänger ut demokratiska ledare. Men den bilden stämmer inte längre. Sedan kalla krigets slut har de flesta demokratiska kollapser skett via demokratiska val. Valda ledare – som Chávez i Venezuela, Lag och rättvisa i Polen och Trump i USA – har när de väl kommit till makten underminerat normer och institutioner.

Valsedlar, inte stridsvagnar

Processen bort från demokrati går ofta steg för steg, utan stridsvagnar på gatorna. Oppositionella börjar smutskastas, frysas ut eller fängslas. Lagar ändras. Tidningar fortsätter att komma ut, och med ungefär samma innehåll, det är bara det att vissa ämnen inte längre nämns.

Det gör att det blir svårt att se vad som händer och avgöra när strider måste tas. I Polen och Ungern avskaffas nu steg för steg oberoende domstolsväsende och fri press. Till väljarna säljs förändringarna som åtgärder mot korruption och för återupprättande av nationell stolthet. Och de sker med starkt stöd – i de senaste opinionsmätningarna i Polen har Lag och rättvisa stöd av 50 procent av befolkningen.
En viktig lärdom i boken är att institutioner och lagar aldrig räcker för att skydda demokratin. Inte heller att det finns en folklig majoritet som stödjer den. Det som krävs är att partier och politiker faktiskt tar risker och sätter demokratins normer före kortsiktiga partiintressen. Även när det leder till bakslag i väljaropinionen.

USA efter Trump

Ziblatts och Levitskys ärende är i första hand USA, och Donald Trump. Han är resultatet av en längre period av demokratisk normupplösning, inte början på något nytt. Därmed är inte faran heller över när han försvinner. På torr akademikerprosa skissar författarna på tre scenarier efter Trump: ett där den extrema polariseringen bryts och demokratiska normer återupprättas. Ett där det långsamma förfallet fortsätter. Och ett där det republikanska partiet fullföljer Trumps projekt och bygger en rasistisk väljarkoalition genom massdeportationer och nya vallagar som gör det svårare för svarta och minoriteter att rösta. Detta kan kombineras med ändrade regler i kongressen, som gör det lättare att få igenom lagförslag med en liten majoritet.

”Den typen av politiska förslag kan låta extrema” skriver författarna. ”Men faktum är att var och ett av dem åtminstone har övervägts av Trumpadministrationen”. Deras bedömning är att en sådan utveckling fortfarande är osannolik men absolut inte otänkbar.

Trump har ingen folklig majoritet, det har som sagt sällan icke-demokrater. Vägen till makt bygger på att de släpps fram av befintliga partier. I USA hade republikanerna kunnat vädja till väljarna att rösta på Hillary Clinton när de i valrörelsen förstod att Trump gjorde ett verkligt hot mot demokratiska värden. Då hade han förlorat. Men i stället lät de partiintresset gå först.

Svensk demokrati är stark - idag

Så hur är läget i Sverige? Enligt Ziblatt och Leviskys sätt att se det fungerar mycket som det ska, bättre än vad det ibland låter i debatten. Det går att bygga blocköverskridande majoriteter i viktiga frågor. Människor hatar oftast inte sina politiska motståndare, utan tolererar både dem och de demokratiska spelreglerna. Framför allt – och detta är viktigt – har Sverige en ekonomisk modell som undviker att ställa grupp mot grupp. Som bidrar till ekonomisk jämlikhet och gör det svårare för verklig polarisering att få fäste.

Nyckelfrågan framåt handlar givetvis om Sverigedemokraterna, det parti som åtminstone delvis går att definiera som antidemokratiskt. Det finns i dag en mycket stor folklig majoritet mot dem, över 80 procent. Frågan är därmed inte vad folket vill, utan hur partiet utvecklas – och hur andra agerar. Enkelt uttryckt: om Ulf Kristersson säkrar statsministerposten åt sig själv genom att ge SD makt. Och vad han sedan gör när Jimmie Åkesson sedan använder sig av den makten.

Det är bara 100 år sedan Sverige fick demokrati, det är så kort när man tänker på det. Ändå tar vi den för given. Det borde vi inte göra, om man ska tro Ziblatt och Levisky. Deras viktigaste slutsats gör en samtidigt iskall och hoppfull:
”Demokrati överlever bara när politiker väljer att slåss för den”.

ARTIKELN HANDLAR OM

Politik

USA