ÅSIKT

Det är alltid bråttom att stå upp mot rasism

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: NATUR&KULTUR
Hédi Fried, en av de sista överlevande från Förintelsen, delar med sig av otäcka lärdomar.
LEDARE

Det mest intressanta med judisk-svenska Hédi Frieds nya bok ”Frågor jag fått om Förintelsen” är inte mardrömsskildringarna inifrån Auschwitz eller Bergen-Belsen utan frågorna hon fått om hur det kunde börja.

För jag – kalla mig naiv – tror inte att världen står inför risken att Förintelsen ska upprepas. Det finns inget troligt framtidsscenario som inbegriper utrotning av sex miljoner muslimer, miljontals romer, hbtq-personer, funktionsnedsatta, socialister och andra som rasismen ser som hot det goda fascistsamhället.

Nej jag vet. Det trodde ingen 1930 heller trots att judehatet redan var starkare än på hundratals år.

Men dagens amerikanska trumpism och europeiska högerradikalism är skrämmande nog utan att den ska behöva leda till industriell utrotning av påhittade fiender.

”Det som hänt en gång kan dessvärre hända fler gånger, om än inte på samma sätt”, skriver Hédi Fried, 92, som är överlevande från Förintelsen, kom till Sverige med vita bussarna 1945 och blev psykolog och författare.

Inte på samma sätt.

Men det kan hända.

Dessutom kan det hända på helt nya sätt.

Därför borde Hédi Frieds obehagligt starka minnen införas i läroplanen på varje svensk gymnasieskola så att eleverna kan snacka med pappa sedan.

”Det som hänt en gång kan hända fler gånger, om än inte på samma sätt”

Det räcker med att kasta bara en hastig blick på samtiden för att se hur äldre generationer (få ungdomar eller unga vuxna röstar på Trump, Brexit, Le Pen, SD eller andra högerradikaler) numera öppet ringaktar det liberala samhället. Rörelsen är driven av vita män som förvisso anser att Förintelsen var åt helvete men Hitler byggde ändå bra motorvägar och framför allt är det skillnad på judar och muslimer.

Muslimerna är ett verkligt hot, säger den moderna rasisten, och pekar på några iögonfallande exempel som de sedan drar enorma växlar på.

Den som läser Hédi Frieds bok – eller ”Myten om den muslimska flodvågen” av Doug Sanders, som för övrigt berättar om exakt samma stämningar mot katoliker i USA på 50-talet – noterar snabbt att allt är sig likt, in i minsta anklagelsepunkt. Bara syndabocken är en annan. Utan att för den skull antisemitismen är besegrad, den frodas både bland ”sverigevänner” och islamister. Men huvudskräcken idag är muslimer.

Rasisterna, som inte ser sig som rasister precis som det tyska folket som bara råkade rösta fram tidernas största rasist, är på det viset tragikomiska. Närmast religiöst uppfylls de av att de, och bara de, upptäckt sanningen när de i själva verket är triviala kopior på historiens största misstag.

Bör vara obligatorisk i varje gymnasieskola för diskussion med pappa.

▪▪

”Reaktioner mot orättvisor måste komma när dessa är i sin linda. De borde kommit i Tyskland i början av trettiotalet. Bara ett par år senare var det för sent”, skriver Hédi Fried.

Den tyska förgiftningen kunde hända när vanligt hyggligt folk blev medlöpare. Du, jag, grannen. Hur kunde det ske?

Hédi Fried ger inget bra svar på den frågan. Det finns nog inget enkelt svar. Svaret finns i oss själva. Men hon drar en galghumoristisk historia som berättades under kriget och som säger mycket om hjärntvätten:

Jakob frågar Daniel: ”Vem startade kriget?

Daniel: ”Judarna och cyklisterna”.

”Varför cyklisterna?” undrar Jakob.

”Varför judarna?” replikerar Daniel.

ARTIKELN HANDLAR OM