Mejla

Pernilla Ericson

"Att hjälpa andra håller mig nykter"

Anton, 27, ville dö – Gatans lag stöttade ur missbruket

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: Magnus Wennman
Anton är tränare i Gatans lag, Viveka Holmberg är ansvarig för Stockholmsverksamheten.

SOLNA.
Det regnar snett ner över de snorhala isklumparna som omger Skytteholms IP. Dropparna bildar mönster på fönsterrutorna.

Inne på Max hamburgerrestaurang har Anton, 27, en varm glans i ögonen. Han sitter längst in i hörnet, där de smala borden bildar en länga. Det är där de möts, Gatans lag. Har man ingen klubblokal så får det bli ett hamburgerhak.
Det var på ett stödmöte för drogberoende som Anton först fick frågan om att delta.

“‘Du gillar väl fotboll? Ska du inte komma och spela med oss?’ Och fotboll är mitt liv. Jag håller på AIK, men mest intresserad är jag av engelsk fotboll, Manchester United. Jag sa ‘Visst, absolut.’ Sen dess har jag spelat fotboll med Gatans lag.”
Föreningen grundades 2011, och finns hittills i Göteborg och Stockholm, med sikte även på Malmö. På fotbollsplanerna möts människor som lever eller har levt i hemlöshet, missbruk, kriminalitet eller någon annan form av socialt utanförskap. Två regler gäller: var nykter och drogfri på träningen, och bete dig schysst.

I Stockholmslaget är de yngsta under 20 år, de äldsta över 50. Gemensamt är erfarenheter av när livet har kraftig slagsida. De möts och dribblar boll. De umgås och stöttar varandra. Träningspassen blir av i ur och skur, en fast rutin i en tillvaro som kanske bestått av kaos.

När Anton klev in i Gatans lag behövde han det stödet.

När jag var 18–19 år var jag fullfjädrad missbrukare. Då gick det inte en dag utan att jag behövde ta ett streck.

Han säger att han inte kan skylla missbruket på en trasig familj eller en kaosartad uppväxt. Tvärtom, han kommer från ett kärleksfullt hem.
“Jag har haft möjligheter som många andra inte fått. Men inombords har det alltid känts tomt, jag har alltid känt mig utanför, trots att jag haft vänner och familj. Det var rörigt inuti.”
Han beskriver ett sluttande plan. Vänner som liksom han drog sig undan från skolarbetet. Drogdebuten kom i 13-årsåldern, när han började röka gräs.

Anton slår ut med handen, andas ut: ”Ouff, där och då, det var som en skön tystnad, alla problem kändes mycket mindre.”
Under gymnasieåren blev det “mer festande”.

“När jag var 18-19 år var jag fullfjädrad missbrukare. Då gick det inte en dag utan att jag behövde ta ett streck. Det spelade inte så stor roll om det var ecstacy, amfetamin eller kokain. Det var enda sättet att få tyst och lugn inombords.”
Gradvis blev en enda sak överordnat allt: att tillgodose det dagliga drogbehovet.

“Jag jobbade som plåtslagare efter gymnasiet, det försörjde en del av det jag behövde. Sen var det olika överenskommelser som gjorde att jag fick min del, genom att hjälpa andra. Om man säger så.”
Underförstått: kriminell verksamhet. Han behöver inte säga så mycket mer om saken.

”Jag ville att det skulle ta slut”

När Anton rusade mot botten var det många som försökte hålla emot. En flickvän som upprepade gånger försökte få honom att söka hjälp. Föräldrar och vänner som ville nå fram.

“Jag levde ett dubbelliv, var ett riktigt kräk. Till slut tog de närmaste avstånd. Jag brydde mig bara om mig själv. Ville inte barndomspolarna festa så skit i dem, fuck dem liksom. Det var jävligt ensamt.”
2015 nådde Anton botten. Då blev han häktad, och utslängd från sin bostad. Psyket var trasigt, han vägde bara 50 kilo. Det fanns ingen framtid.

"Det handlade inte om att bli tillräckligt påtänd, utan om att peta i mig så mycket att det skulle ta slut.”

Han hade ingenstans att ta vägen. En envis vän fick med honom på ett stödmöte, där nyktra narkomaner beskrev vägen ut.

“Jag fick ett val, antingen bli inspärrad på ett behandlingshem eller försöka bli ren på andra sätt. Som människa var jag helt slagen. Kände en otrolig skam och ångest. Jag satt på mötet och bara skakade, och jag visste inte vad jag skulle tänka, men det jag hörde på mötet kändes rätt.”
Då bestämde sig Anton för att bli fri från drogerna.

”Mitt liv går åt rätt håll”

I dag är Anton tränare i Gatans lag. Han ser nya komma och försiktigt ta sig in i gemenskapen. Vissa börjar med att stå utanför och se på. Alla möts med varma famnen.
”I dagsläget är jag mest med för att kunna hjälpa andra. Kommer det någon som är färsk, direkt ur missbruket, så kan jag berätta om vad jag har varit med om. Det är också det som får mig att vara fortsatt nykter, att kunna hjälpa andra.”

Han beskriver ett helt nytt liv. Ett där han mår “jävligt bra”.
“Jag har en flickvän som stöttar mig i vått och torrt. Jag har bra kontakt med mina föräldrar. Jag jobbar, är ansvarig för försäljningen på ett företag som levererar fiber. Min lilla brorson är viktigast av allt för mig. När han skiner upp när han ser mig, då känner jag att mitt liv går åt rätt håll.”

”Fotbollen knyter ihop allihop”

Alla med en beroendesjukdom måste själva vilja ta steget mot nykterhet. Inte sällan kan det krävas att slå i botten, den ensamma plats som Anton beskriver. Men på vägen ut kan civilsamhället kliva in och erbjuda ett stödhjul i tillvaron. Eldsjälar som täcker upp där myndigheter inte når. Nästan varannan svensk jobbar regelbundet ideellt, enligt SCB.

Bredvid Anton sitter Viveka Holmberg, verksamhetsansvarig för Gatans lag i Stockholm. Hennes väg till föreningen är kärleken till fotbollen.
”Jag vet hur viktig den gemenskapen är. Det är väldigt starkt inom fotbollen. Vi har många olika nationaliteter i laget, och stora olikheter mellan människorna som deltar. Fotbollen knyter ihop allihop. De flesta pratar svenska, men det finns några som inte gör det. Det funkar ändå. Det vet alla som spelat fotboll.”
Hon beskriver en kärleksfull lagkultur som ärvs vidare från mer erfarna deltagare. Stoltheten i blicken är tydlig.
Gatans lag är en lysande framgång för civilsamhället. Nyligen hyllades föreningen av Aftonbladets Svenska hjältar, och som en del av vinsten kommer stjärntränaren Peter Gerhardsson coacha laget inför Homeless world cup.

Deltagarna strömmar till

Men Viveka Holmberg beskriver också behoven. Först och främst: en möteslokal. En plats där de kan träffas och ta en kopp kaffe före träning. Gatans lag behöver kunna boka fler speltider, när deltagarna nu strömmar till. Dessutom behöver föreningen ha en ekonomi som inte bara bygger på ideellt stöd.

Att Viveka håller i Stockholmsverksamheten innebär inte att hon behöver bära allt ansvar själv. Häromdagen var det en ung kille som hörde av sig och var desperat. Han var hemlös, hade sovit i ett förråd och hade hört talas om Gatans lag. Kunde Viveka förmedla någonstans att sova?
”Min första tanke var ’Vad kan jag själv göra?’ Men vår verksamhet bygger inte på att lösa praktiskt boende. Vi kan bjuda in människor till vår gemenskap på regelbundna träffar, där vi är många som kan bidra med erfarenheter och kontaktnät. Ledare och spelare samverkar, många hjälper varandra. Ringer, stöttar och fixar. Vi har olika kvalitéer, och vi kompletterar varandra.”
Hon ler brett.
“Vi är ju ett lag.”

avPernilla Ericson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM