ÅSIKT

Värva Timbuktu – eller dö sotdöden

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: JERKER IVARSSON
Jason ”Timbuktu” Diakité kan tänka sig att ge sig in i partipolitiken. Det engagemanget borde Socialdemokraterna ta till vara på.
LEDARE

I torsdags intervjuades den folkkäre artisten Jason ”Timbuktu” Diakité i Dagens Nyheter och uttryckte där ett intresse för att fördjupa sitt politiska engagemang, kanske rentav som riksdagsledamot. Diakité sa att han kunde tänka sig att engagera sig i något av partierna till vänster om blockgränsen.

Det är inget orimligt uttalande för en person som under flera år varit en av de tyngsta antirasistiska rösterna i svensk offentlighet, varit medlem i Socialdemokraterna och suttit med i en arbetsgrupp för Miljöpartiet.

Efter Diakités intervju kom de pliktskyldiga svaren från rödgröna partisekreterare. Visst var han ”välkommen” överallt. Men riksdagslistorna är låsta, och något annat uppdrag blev det inte tal om.

Här är ett stalltips: om Timbuktu någonsin får en roll att spela i den nationella politiken kommer det att vara i Miljöpartiet eller Feministiskt initiativ.

Det pratas mycket om vänstervåg just nu och särskilt framgångarna för MP och FI.

Över en del av reaktionerna, framför allt från höger, finns något djupt föraktfullt. Statsministern varnar för ”revolution”, och i söndags kunde man på Expressens ledarsida läsa om ”rödgröna drömmar” följt av ett resonemang om att kvinnor inte vet sitt eget bästa.

Vänstervågen är en längtan efter en ny riktning. Den bottnar i ett missnöje med samhällsutvecklingen, med politik och maktrelationer. Och ja, den bärs i stor utsträckning av unga och av kvinnor.

Men inte alla partier till vänster växer. Bland de rödgröna är det bara Miljöpartiet och FI som lockar unga människor i någon större utsträckning. I SCB:s senaste väljarundersökning har V stöd av unga i ungefär samma utsträckning som bland väljarkåren i stort. Socialdemokraterna har svagare stöd bland unga än bland andra grupper – och trenden är sjunkande.

Det handlar om politik och företrädare. Men inte bara det.

För att förstå varför det går så bra för just MP och FI måste man begripa något annat. Nämligen att detta är partier som verkar

genuint intresserade av att släppa in nya människor. Inte bara som medlemskader eller röstboskap – utan som idégivare och förnyare.

Det är partier som är rörelser, som söker aktivister och faktiskt erbjuder dem en plats. De är öppna för den förändring väljarna längtar efter. De organiserar sig på nya sätt och försöker fånga upp – och släppa in! – personer med kunskap och engagemang som står dem nära.

Politik skapas inte i ett vakuum. Det skapas av de människor som faktiskt engagerar sig, som kräver eller ges en röst. Det är alltså ingen slump att FI och MP växer i dag.

Därmed – och detta är själva huvudpoängen – får dessa partier den enorma fördel det innebär att bli påverkad av nya tankar och röster.

För Socialdemokraterna blir läxan att dagens oförmåga att växa inte bara handlar om innehåll, utan lika mycket om partikultur. Det är svårt för ett gammalt parti med starka traditioner att förändra sig. Men helt nödvändigt. För i dag släpps människor inte in, och gör de det tas deras kompetens inte tillvara.

Och sen undrar man varför ingen har några nya, pigga politikidéer.

”Förändra er eller dö”, sa Fredrik Reinfeldt till sitt parti när han vunnit valet 2006. Och ett tag gjorde Moderaterna just det. Nu förändras inget och man krymper på kuppen.

Socialdemokraterna är i behov av samma krisinsikt som Reinfeldt i början av sin karriär.

Har S ambitionerna att fortsätta vara ett riktigt stort parti så behöver de bli de som självklart försöker värva Jason Diakité. För att han är en bra

representant, för att han lockar röster.

Men framför allt för att han har något Socialdemokraterna borde begripa att de saknar.

avKarin Pettersson

ARTIKELN HANDLAR OM