ÅSIKT

Klassamhället – inte en klädkod

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Illustration: Robert Nyberg

Ett av de genidrag som tillskrivs den moderate superstrategen Per Schlingmann var när partiet­ började kalla sig det nya arbetarpartiet. Schlingmann utfärdade till och med en klädkod för moderata partiföreträdare. Bort med slipsar och pärlhalsband.

I går presenterade LO en ­rapport som nog delvis förklarar den moderata omgörningen. Rapporten – Röster om facket och jobbet – ingår i en serie ­stora undersökningar som gjorts s­edan slutet av 1980-talet, och en av frågorna handlar om hur svenska folket upplever sin ­situation i arbetslivet.

Oftast som arbetare, visar det sig. Över hälften av alla anställda­ beskriver sig snarare som ­arbetare än tjänstemän. Det ­gäller nästan alla LO-medlemmar, men också en stor del av medlemmarna i TCO och ­SACO.

Då är det klart att en parti­strateg med ambitioner offrar slipsen. Problemet är att LO-rapporten också visar att klassam­hället är så mycket mer än klädval. Det är till och med mer än de ­löneskillnader som stått i centrum för vårens avtalsförhandlingar.

I arbetslivet visar sig klassamhället, och skillnaden mellan kvinnor och män, i vardagens villkor.

Måste be om lov

Enligt LO:s undersökning kan en tredjedel av kvinnorna i ­arbetaryrken inte lämna sin ­arbetsplats för att till exempel gå på toaletten utan att först be om lov. Bland tjänstemännen är det bara var tjugonde som har ett så bundet jobb.

Nästan dubbelt så många tjänstemän som arbetare har ­friheten att själva planera sitt ­arbete den kommande timmen, och möjligheten att anpassa ­arbetstiden eller jobba hem­ifrån är mycket mindre för den som har ett arbetaryrke.

Mönster går igen när det ­gäller förmåner, i stort som i smått. Fler tjänstemän får personal­utbildning, bjuds på ­kaffe av sin arbetsgivare eller har bidrag till friskvård.

Tillsammans handlar det om frihet, eller om makt som LO:s nye ordförande Karl-Petter Thorwaldsson valde att uttrycka det.

Kraven har tystnat

På 1980- och 90-talen stod f­rågor om arbetets organisation, ett utvecklande arbetsliv och ­inflytande högt på både den ­politiska och den fackliga dagordningen. I dag har både kraven tystnat, inte minst från den fackliga rörelsen.

Det är dags att åter börja ­prata om det goda arbetet. Klass­klyftorna i vardagen lär nämligen inte försvinna med Schlingmanns klädkod.

avIngvar Persson

ARTIKELN HANDLAR OM