ÅSIKT

Nobelfest är inget att fira för Sverige

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Jan Björklund har länge kommit billigt undan tack vare populistisk retorik om kepsar.”

1 av 3

”Sverige ska inte bara dela ut Nobelpris – vi ska vinna dem också.”

Först tror jag att det är en skämtsajt. Men nej, jag befinner mig på Folkpartiets officiella hemsida.

Där finns också en affisch för Folkpartiet med den förhoppningsfulla rubriken: ”Nästa Marie Curie har precis lärt sig multiplikationstabellen”.

Ja, sannolikt. Problemet är bara att Jan Björklunds utbildningspolitik gör det allt mindre troligt att vår generations efterföljare till den franska Nobelpris­tagaren i fysik och kemi går i skolan i Sverige. 

Här blir nämligen resultaten i skolan allt sämre, och tydligare kopplade till vad barnens föräldrar har för utbildning och ekonomi.

Särskilt illa är det i matematik, ett viktigt ämne om vi vill vinna Nobelpriset i något naturvetenskapligt ämne.

Marie Curies egen pappa var lärare i matematik och fysik, och kanske är det Folk­partiets poäng: nästa Marie Curie har lärt sig multiplikationstabellen. Men inte i skolan, utan hemma, av pappa. Eller kanske finansierat med rut-avdrag för läxläsningen.

Utbildningspolitik är så många saker.

Det är ett uttryck för människosyn – tror vi att alla har förmågan att lära sig, eller är kunskap och bildning bara för eliten?

Det säger något om hur vi ser på kunskap – har den ett värde i sig, eller bara som komponent i en nyttokalkyl?

Det avslöjar hur vi ser på framtiden – ska Sverige ­byggas på högre ambitioner, eller på lägre löner och ­sämre villkor?

Under 90-talet byggdes högskolan ut i Sverige. Trots den ekonomiska ­krisen. Målet sattes att hälften av varje årskull skulle få en högskoleexamen. Det var ambitiöst då, för 20 år sedan.

Målet gav effekt. Den svenska utbildningsnivån steg snabbt. Sverige fick en fördel i den ­globala konkurrensen. Men framför allt fick många unga människor ­kunskaper och möjlighet till utveckling de annars inte hade fått.

Förra veckan kom en rapport från Högskoleverket. Den försvann lite bland snökaoset och krisen i Mellanöstern.

Men en sorgligare och viktigare läsning denna ­Nobeldag är svår att hitta.

Rapporten visar följande: ­utbildningsnivån sjunker i Sverige. Andelen unga som får en högskoleexamen blir allt färre.

Samtidigt, i vår omvärld, går utvecklingen åt motsatt håll. Där satsas det på högre utbildning, trots ekonomisk kris.

I Danmark och Finland kommer hälften av landets unga få en högskoleexamen i framtiden. I Polen 55 ­procent.

Samma år som Jan Björklund blev utbildnings­ minister nådde Sverige sin toppnotering – andelen unga som fick en examen från högre utbildning nådde 41 procent. Sex år senare är andelen nere i 37 procent. Och nu sjunker antalet platser på högskolan. ­Dessutom varnar Högskoleverket för att ­andelen forskarutbildade också är på väg ner. Nobelpris, ­någon?

Björklund når inte ens sitt eget, lågt satta mål, att 40–45 procent av en årskull ska få en högre utbildning.

Vi lever i en tid när kunskap och förmågan att hantera information blir allt viktigare.

Nu, om någonsin, borde ambitionen att bygga ett starkt kunskapssamhälle ­vara en av de viktigaste styrårorna i politiken.

Att i det läget sänka ambitioner och höja trösklar är inget annat än galenskap.

Jan Björklund har länge kommit billigt undan tack vare populistisk retorik om kepsar och löjeväckande förslag om betyg allt längre ner i åldrarna.

Samtidigt har hans politik lett till att kunskapen blivit allt mer ojämnt fördelad, att privilegiesamhället hårdnar. Det har lett till mindre frihet, inte mer.

Jan Björklund kallar sig tydligen fortfarande för liberal.

Menar han allvar med det borde han skämmas för resultaten av sin egen politik.

avKarin Pettersson

ARTIKELN HANDLAR OM