Mejla

Fredrik Virtanen

Åsa Romson borde ta Jimmie Åkessons hand

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

LEDARE

Åsa Romson (MP) vägrade ta Jimmie Åkesson (SD) i hand i riksdagen och det är ett intressant moraliskt dilemma.

Å ena sidan bör man vara artig. Å andra sidan är det lätt att förstå att det vänder sig i magen på Romson, brinnande feminist och antirasist, vid blotta tanken på att behöva normalisera landets främsta företrädare för motsatsen med ett handslag. En partiledare vars svans, finansierad via SD:s riksdagsgrupp, dagligen trakasserar, hotar och hånar invandrare, kvinnor och journalister på nätet. Ett kritiskt ord om SD eller Åkesson betyder minst två dagars intensiv nedbajsning från troll och partigängare.

Tanken är förstås att vi ska sluta skriva kritiska ord. Vilket också många gör. SD:s nätarmé lyckas tysta motståndare och civilkurage medan övriga högern tittar åt ett annat håll, fixerade vid den paranoida vanföreställningen att de är inspärrade i en vänsterstyrd pk-korridor trots att de uttalar sig varje dag. Samtidigt bör man vara artig, och Åkesson är demokratiskt invald i Sveriges riksdag. Svårt läge för en antifascist. Var skulle du själv dra gränsen?

Skulle du hälsa glatt på Kim Jong-un? Skulle du ta handen på någon som misshandlat dig? På någon som spottat dig

i ansiktet? Chefen som sparkat dig? En politiker som vill köra ut dig ur landet? Eller tar du precis alla i hand?

Personligen hade jag hälsat på Jimmie Åkesson även om det skulle kännas som förräderi mot de romer, judar och muslimer som skulle drabbas hårt om Åkesson fick verkligt inflytande. Jag skakade hand med George W Bush trots att han var mitt uppe i ett orättfärdigt krig där irakier dog medan vi pratade. Sån är jag. Åsa Romson är alldeles uppenbart mer solidarisk, även om jag förutsätter att hon också skulle hälsa på USA:s president om hon tackat ja till att komma till Vita huset.

Jimmie Åkesson är speciell i svensk politik. I samma partiledardebatt i onsdags medgav han, efter frågor från statsminister Stefan Löfven (S), att han gick med i SD 1995 som då bestod av folk från Bevara Sverige svenskt, Nordiska rikspartiet och Nysvenska rörelsen.

”Jag har aldrig någonsin förnekat det, tvärtom, och från min första dag har jag försökt förändra partiet.”

Åkesson gick med i ett nazistiskt parti för att förändra det. Vem gör det? Varför gick han inte med i, säg, CUF och försökte förändra det? Det hade varit intressant om Löfven frågat vidare för det är obegripligt åtminstone för mig. Jag skulle inte gå med i ett parti jag inte delar några värderingar med. Vem gör det?

Men Åkesson har rätt i att ”det parti som jag gick med i har förändrats under mina 20 år”. Det har tagit på sig kostym. Det har kommit in i riksdagen. Judar anses fortfarande inte vara svenskar, en inställning som Simon Wiesenthal-centret listade som en av de tio mest antisemitiska händelserna i världen 2014, men främsta fiende-fokus numer är muslimer.

Romson tycker på goda grunder att etikett väger lätt jämfört med rasismens offer, men Åkesson har rätt att uttrycka sina åsikter och borde fått våfflan. Det är trots allt Sveriges riksdag, inte kindergarten.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.