ÅSIKT

”Pappa, det är vakter som vaktar vårt hus”

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Anders Lindberg om hotbrevet som stack ut

Mannen som skickade det anonyma hotbrevet skrev bland annat "Det jag mest kommer att bry mig om i framtiden, näst efter mina närståendes vällevnad, är att sådana som du går en skräckfylld död till mötes."

Han skrev också ut var jag bor. I dag står han åtalad i tingsrätten för olaga hot.

Jag är van att få otrevliga brev, de rasistiska hatsidorna på nätet hänger ofta ut mig med namn och bild. När Sverigedemokraterns riksdagsledamot Thoralf Alfsson för en tid sedan ordnade en nätomröstning om vilka journalister svenska högerextremister ogillar mest kom jag på fjärde plats.

■ ■ ■

Men det här brevet stack ut. Han skrev "Du är en måltavla", och att "det ju märkligt att ingen släckt ditt usla liv redan". Aftonbladet placerade ut civilklädda väktare vid min bostad. Polisen ringde och undrade hur säkerheten var ordnad. Själv var jag i Göteborg när det hände. Jag pratade med min son, nyss fyllda fem, på telefon.

"Pappa, det är vakter som vaktar vårt hus."

Då var jag nästan beredd att lägga av. Att förklara för sitt barn att människor vill skada pappa är ohyggligt jobbigt. En femåring är tillräckligt stor för att se att något är väldigt fel, men för liten för att egentligen förstå.

Hot påverkar vardagen, kanske mest genom känslan av osäkerhet. Den förändrar mer än man vill erkänna för sig själv. Istället skäms man nästan, är det kanske jag som överreagerar? Kanske borde jag inte skriva om ämnen som rasism och flyktingpolitik?

I januari deltog jag i ett samtal om extremism med bland andra Säpochefen Anders Thornberg på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Samtalet sändes i SVT och den rasistiska hatsidan Avpixlat, med nära band till Sverigedemokraternas ledning, hängde som vanligt ut mig med namn och bild och kallade mig "lögnare". I kommentarsfältet la någon ut en länk till en bild på huset där jag och min familj bor, inklusive en karta.

■ ■ ■

Strax efteråt bjöd Publicistklubben in Avpixlat för att diskutera näthat. Ungefär som om landets åklagare skulle bjuda in Bandidos för att diskutera hot mot personer i rättsväsendet.

Jag funderade på att gå dit och fråga hur Avpixlat resonerar. Vad ska deras läsare göra med en karta som visar var jag bor?

Dagens rättegång berör inte bara mig. Att journalister hotas är tyvärr inte ovanligt. Däremot är det sällan hoten utreds och går till åtal. Det gör mig till ett undantag.

Jag jobbar på en stor tidning med allt vad det betyder av resurser och stöd. Hotet mot mig togs på stort allvar. Det är en position många som råkar illa ut inte har och tyvärr tror jag flera röster redan tystnat. Det är en utveckling vi inte får acceptera.

För så här är det. Om journalister inte vågar skriva vad de vill av rädsla för hot så har vi i praktiken inte längre någon fri media.

ARTIKELN HANDLAR OM