ÅSIKT

Eliten kommer alltid att göra motstånd

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Andreas Bardell / AFTONBLADET / 2916
Missnöjda svenskar strömmade till Börshuset under paroller som "knutna blusar och knutna nävar".
LEDARE

Det finns en elit och det finns vanligt folk, deras intressen står i konflikt med varandra men nu ska inte vanligt folk gå förlorande ur de konflikterna längre. Det här, ett av Donald Trumps viktigaste budskap, var det många som blev väldigt måna om att bekräfta sedan han vann valet.

En darrning gick genom Sveriges olika maktcentra. Och för alla som var intresserade av att ha en roll i offentligheten blev det plötsligt viktigt att företräda ”folket”. Ingen ville längre vara en del av ”eliten”. Inte statsministern, inte näringslivsföreträdare, prisade romanförfattare eller ledarskribenter. Valet av Trump – och för all del Brexit-omröstningen – kom ju med ett löfte eller ett hot om att eliten skulle kunna petas.

Så började vräkningarna i höstas, på ett lite oväntat sätt. När kvinnor över hela världen under stridsvrålet #MeToo började vittna om vad de utsatts för av män så fick plötsligt en hel del figurer i vad man skulle kunna betrakta som eliten lämna sina positioner. Och det ofta utan något egentligt knussel. Så också i Sverige.
Men det finns en liten ficka i det svenska samhället där frågan inte är lika enkelt avgjord. Ja, jag talar förstås om Svenska Akademien, en glorifierat ordenssällskap där man fortfarande är mycket mån om att vara elit.

Att rekapitulera hela historien kring Akademiens kris finns det inte utrymme till i den här spalten men låt oss ändå säga något om hur affären inleddes.

Det var ju när 18 kvinnor trädde fram i Dagens Nyheter och berättade om hur en man – kallad ”Kulturprofilen” – med ekonomiska och personliga band till Akademien utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp. I efterspelet till den publiceringen har det i alla fall visat sig att Akademien har haft svårt att tolerera rättsväsendets legitimitet och civiliserade normer.

Och när marken gungat under fötterna på detta slutna elitsällskap har flera skribenter kommit till institutionens och ledamöternas försvar på ett sätt som jag inte sett efter någon annan #MeToo-publicering.

Litteraturvetaren Marianne Stidsen har liknat protesterna mot Akademien med hur det gick till när Islamiska staten pulveriserade delar av Palmyra. Skribenten Johan Wennström tycker att Nobelpriset till Bob Dylan är mer genant än de påstådda övergreppen. Stina Otterberg, ”ledsagare” till Horace Engdahl, tycks anse att lag och rätt inte hör hemma i ett förnuftssamhälle. Och Lena Andersson tycker att granskningarna bygger på avundsjuka.

Så får man tycka, men syftet tycks vara att fördunkla. Många vill göra gällande att Akademiens kris handlar om postmodernismen, den farliga kollektivismen i knytblusuppror och slemma redaktörer i pressen. Övergreppen får liksom inte plats när man vill värna Akademiens särart som fördemokratisk privilegieklubb utan insyn.

Och det är klart, plockar man bort de misstänkt brottsliga handlingarna ur en händelsekedja så kommer ju reaktionerna på handlingarna att framstå som vansinniga och illvilliga. Så vad beror det på att man varit så villig att göra just det i fallet med Akademien?

Kanske finns förklaringen i vad för sorts organisationen Svenska Akademien är. Hit väljs man på livstid och står sedan under statschefens beskydd. Exakt vilka summor man ersätts med för att sitta i Akademien vet vi inte, men är man ledamot får man åka gratis limousine, man får tillgång till flådiga lägenheter i Stockholms innerstad, Paris och Berlin och man får väl tilltagna resebidrag.

Totalt har Akademien – som är helt skattebefriad – tillgångar i fastigheter och aktier på 1,7 miljarder kronor och man delar ut – exklusive Nobelpriset – priser, föreningsbidrag och belöningar för runt 25 miljoner kronor om året.

Med det kommer riktig makt, riktigt inflytande. Och de som har makt och inflytande, och de som står nära makten, kommer aldrig stillatigande att acceptera att deras privilegier utmanas på allvar. Det är också därför som övergreppsanklagelserna mot Donald Trump inte rubbat honom.

Eliten låter sig helt enkelt inte vräkas så lätt.