ÅSIKT

Själv vinner ingen en fotbollsmatch

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Det är mycket fotboll just nu, och det kommer bara att fortsätta. EM håller på halvvägs in i juli, och i början av augusti ska de båda svenska OS-lagen försvara nationens fana.

Men först alltså EM. I kväll avslutar bland annat England gruppspelet i EM. I fotbollssammanhang räknar sig britterna i alla fall som européer. På onsdag ska Sverige och

Zlatan möta Belgien. I värsta fall kan det vara storstjärnans sista framträdande i det blå­gula matchstället.

Fotboll handlar mycket om stjärnor, och det är inte så konstigt. De där ögonblicken av fullständig magi som riktigt stora fotbollsspelare bjuder på är väl på sätt och vis spelets mening. En passning som ingen annan såg, en dragning som upp­häver tyngdlagen eller ett skott som får tiden att stanna, det är sådant som är material till årskrönikor.

Samtidigt har fotboll förstås ett annan, mer handfast, syfte. En fotbollsmatch handlar om att vinna, om att göra fler mål än motståndarna. För resul­tatet, och historieböckerna spelar det inte så stor roll hur det går till. Och för de egna anhängarna är en seger alltid en seger.

Ingen, inte ens de största stjärnorna, vinner en fotbollsmatch ensam. Fotbollslag segrar just som lag, och för att vinna måste alla verkligen spela för varandra, också när det betyder att utrymmet för egna publikfriande dribblingsräder begränsas.

Precis som i ett politiskt parti, med andra ord.

Visst, så länge det handlar om träning och uppvisning – i politiken kallas det att opponera – går det att tillåta sig alla möjliga konster. Då går det att jonglera med idéerna, chansbryta ett motståndarförslag och välja en alldeles egen matchplan. Med lite tur får man till och med en applåd.

För en politiker eller ett parti som befinner sig i politiken för att åstadkomma förändring på riktigt gäller andra regler. Då finns det inte plats för några frispel.

Vill man förändra verklig­heten krävs att alla håller sig till matchplanen, och är det någon som inte tänker göra det är det bara att signa­lera för byte.

Jag pratar förstås om Miljöpartiet. Den här våren har partiets företrädare och medlemmar fått lära sig vad riktig politik handlar om, den hårda vägen. När Gustav Fridolin till sist ansåg att det var dags att kalla Carl Schlyter och Valter Mutt till sidlinjen för att bytas ut kvalade partiet kanske äntligen in i den liga där politik kan förändra på riktigt.

Alla gillar det förstås inte. Men att några – till exempel gamla språkrör som Schlaug och Goës – föredrar en klackspark i gärdsgårdsserien spelar nog inte så stor roll. Dagens miljöpartister har ju bestämt sig för att de inte vill att partiet ska fortsätta som på 1990-talet.

De vill att Miljöpartiet äntligen ska komma in i matchen.

ARTIKELN HANDLAR OM