ÅSIKT

Kriget legaliserar stöld av Iraks olja

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
1 av 2 | Foto: Irakiska kvinnor i Bagdad köar för att köpa bensin. Irak har förmodligen världens största reservtillgångar av högkvalitativ olja. Men irakiska intressen har ingen förtur: två tredjedelar av oljekällorna väntas, med den nya lagen, sortera in under de stora multinationella företagen.
LEDARE

I en kort paus före desserten sa en av mina egyptiska middagsgäster: Vi i den välutbildade medelklassen försöker andas en aning frihet. Någonstans mellan det auktoritära politiska styret och den allt starkare islamiska fundamentalismen.

– Det är inte er religion de rika länderna och USA vill slå sönder, det är era råvaror, särskilt oljan de är ute efter. Ämnet är imperialism, inte religionskrig. Så argumenterar vi med islamisterna, fortsatte han.

I veckan sprängdes åter hundratals irakier, främst från ett övergivet minoritetsfolk, sönder. Våldet i Irak läses alltmer av som förbiflimrande börsnoteringar. Endast när antalet döda slår säsongsrekord tränger sig irakisk vardag in bland toppnyheterna. Mycket tillfälligt.

Ny oljelag

Den som letar politiska eller ekonomiska förklaringar bland allt blod och alla stympade människor hittar snart huvudkällan: oljan.

Det irakiska spökparlamentet har länge och tveksamt varit på väg att pröva en ny oljelag, redan godkänd av det sönderstyckade kabinettet. Värdena som står på spel är enorma. Nya undersökningar visar nämligen att Irak förmodligen har världens största reservtillgångar av högkvalitativ olja. Produktionskostnaderna för den är särskilt låga.

När framtidens rikedom, mätt i olja, ska fördelas har irakiska intressen ingen förtur, trots att oljan ger landet 95 procent av dess intäkter. Två tredjedelar av oljekällorna väntas sortera in under de stora multinationella bolagen: Chevron, Exxon, Shell och så vidare. Den nya lagen är skriven i deras intressen. Ockupationsmakten legaliserar stöld av irakisk olja, skriver The Middle East.

Lagens verkställighet skyms av kriget och därmed av den irakiska statens upplösning. Sunni står mot shia och mot kurder och alla vill ha sin del av oljan. I Kurdistan sträcker Kirkukfälten ut sig. Bland dem har, eller ska, en tredjedel av Iraks olja borras fram. För kurderna skulle intäkterna därifrån – även stora delar försvinner till västbolag – hjälpa till att bygga en ny nation och bryta sönder Irak. Före årets slut hålls folkomröstning om Kirkuks och därmed oljemiljardernas framtid. Därför sprängs människor ihjäl i norra Irak.

Olja som belöning

Jag läser en skarpsinnig analys av Peter Galbraith, liberal diplomat och hård kritiker av Bushs krigspolitik. USA bör lämna Irak, skriver Galbraith, men hålla sig kvar i Kurdistan för att trygga landets demokrati och avgörande ”amerikanska intressen”. En elegant formel: USA ut ur Irak, men med Kurdistans olja som belöning.

En praktisk, kanske rentav realpolitisk lösning, mycket långt från George W Bushs: ”Vi kämpar för frihet och civilisation och universella värden.”

Norman Mailer replikerade på den sortens nationalistisk messianism redan för 40 år sedan: ”När allt kommer omkring är vi ju alla både Satans och Guds ombud, för hur ska man annars förklara såna fenomenologiska ytterligheter som skit och stjärnor.” Citatet finns i ”Varför är vi i Vietnam?”, en lätt delirisk orgie i amerikansk mentalitetshistoria.

Mailer, snart 85 och mest upptagen av Hitlers barndom, saknar motsvarighet bland dagens krigsmotståndare. Raseriet, festen, upproren, fantasin, engagemanget och övertygelsen var självklara delar av Vietnamrörelsen. Irakprotesterna grupperas i miljontals demonstranter då och då men i huvudsak: sorg, allas nederlag, ingen befrielsekamp att ropa solidaritet med.

Förstrött motstånd

Populärkulturen, aktiverad i Vietnamkriget, nöjer sig numera med välmenande, sentimentala välgörenhetsgalor. Ingen Jimi Hendrix, som slet varenda delstat ur stjärnbaneret med sin gitarr. Stanley Kubrick är död och Oliver Stone filmar amerikansk patriotism. Michael Frayn, som gjort vår tids främsta politiska teater, har inte hunnit skriva pjäsen om David Kelly, vetenskapsmannen och statstjänstemannen, som drevs till självmord sedan han avslöjat Blairs lögner om Irakkriget. Don DeLillo, som en gång doftade en smula Mailer, gör i sin senaste roman 11 september till något snubblande nära ett menlöst otrohetsdrama.

Krigspolitiken, ockupationen, massdöden möter förstrött motstånd från kulturen, kanske ängslig både för en alltmer repressiv politisk makt och för att kopplas samman med en våldsförhärligande fundamentalism i Mellanöstern.

Samma dilemma som mina egyptiska middagsgäster känner.

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM