ÅSIKT

Varm korv, framtidstro och den stora staten

Foto: Kniiiip Året är 1984 och Susan Lanefelts leder gympapass i SVT.
LEDARE

27 NOVEMBER 2011. En förlorad framtid

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är med en lätt känsla av förvirring jag tittar igenom det senaste exemplet på svensk direktörs-tv. Sedan i somras visar sajten ”Så var det 1980” sju små filmer om hur det egentligen stod till för 30 år sedan.

Det är inte bilderna i sig som förvirrar. Jag känner igen byggnader, attityder och personerna.

Så där såg vi ut. Vi hade långt hår, tajta jeans och köpte korv i korvkiosker. Dessutom jobbade vi (nåja, själv gick jag på gymnasiet 1980) på fabrik, saknade mobiltelefon och tittade på TV2.

Lite töntiga, men ganska underhållande.

Det jag inte riktigt får grepp om är varför direktörerna på Svenskt Näringslivs trista kontor satsat ett antal miljoner på webb-tv för att berätta om just 1980.

En förklaring skulle kunna vara att åren runt 1980 är lite speciella. Klyftorna mellan fattig och rik har nämligen aldrig varit mindre, varken förr eller senare.

LO publicerar regelbundet en liten rapport om det svenska samhällets eliter, och deras inkomster. Jag läser hur inkomstskillnaderna minskade från 50-talet och fram till 1980. Relativt sett förlorade landets toppdirektörer mest.

I början av 1950-talet tjänade en stordirektör mer än 25 industriarbetare. 1980 hade den siffran sjunkit till ungefär 10.

Det betydde naturligtvis inte att klassamhället avskaffats. Bara att det tog sig mer subtila former än champagnevaskande och weekendresor till New York.

Jag kan komma ihåg Riksteaterns föreställningar på Folkets hus i Karlskoga. På scenen spelades Shakespeare, men det verkliga dramat utspelades i pausen. Där skolade brukstjänstemännen in sina söner och döttrar – mina skolkamrater – i rollen som kulturbärare i denna utmark.

Under 1980-talet händer något. Direktörslönerna sticker åter i väg mot skyn. Vid millennieskiftet hade direktörernas inkomster i snitt passerat 30 arbetarlöner. Där ligger de sedan kvar.

Att Svenskt Näringsliv upplever just 1980 som ett slags bottennotering kan helt enkelt vara en fråga om perspektiv.

En annan ledtråd hittar jag i den förklarande text som är det enda som antyder att Svenskt Näringsliv ligger bakom filmerna. Där får vi veta att allt faktiskt inte var bättre förr.

”Människan var liten och staten stor”, förklarar Svenskt Näringsliv ödesmättat. Och nu känner jag igen mig. Jag har nämligen träffat på den där rädslan för ”nostalgi” förut. Och enligt direktörerna grasserar den speciellt bland vänsterskribenter.

Det är lite smickrande, men jag tror de överskattar vår betydelse.

Urban Bäckström har till och med en gång utnämnt mig till ”svensk ledarjournalistiks ledande nostalgiker”. Har man gjort en reportageresa om folkhemmet i en Volvo Duett får man leva med det.

Jag tolkade det som ett erkännande, men det var kanske inte avsikten.

Uppfattningen att livet på något sätt kan ha varit bättre innan Carema, avregleringen av elmarknaden och Fas 3 finns i alla fall lite varstans i det svenska samhället.

Socialdemokratin har ett nostalgiskt drag. Håkan Juholt har fått en del skit för den saken. Var det inte Åsa-Nisse han blev kallad i veckan?

Men tillbakablickandet finns också på politikens högerkant. Den är kärnan i Fredrik Reinfeldts retoriska omorientering av sitt parti, och den är livsluften för Sverigedemokraterna.

Och det tycks fungera.

I en undersökning som Skop gjort för konsultbolaget Scantech svarar drygt 40 procent att den bästa tiden att leva i Sverige var 1960- och 70-talen. Färre – tre av tio – tycker att det aldrig varit bättre än nu.

Den som reser igenom den svenska landsbygden en sommardag kan inte undvika erbjudanden om loppisfynd. Tv-kannor invävda i plastband är samlarobjekt och möbelsuccéer som stringhyllan nytillverkas och säljs i designaffärer.

Här ser direktörerna sin uppgift. Skulle ett Sverige utan bredband, utan jobbskatteavdrag och utan skolval verkligen vara bättre än dagens moderna, lattedoftande, urbanitet?

Så kan det inte vara, alltså måste vi upplysas om det hopplösa diskodunkande öststatsland som var Sverige 1980. Därav satsningen på ”Så var det 1980”.

Det blir som sagt lite underhållande. Men jag undrar om inte direktörerna på Östermalm missar det viktiga. Svenskar vill inte tillbaka till en tid utan mobiltelefoner, Spotify eller mango i frukthyllan.

Men vi är många som saknar känslan av att framtiden går att påverka, och att den kan vara resultatet av medvetna, politiska, val. Det kanske till och med finns en och annan som – precis som jag själv – skulle vilja se mindre klyftor och mer rättvisa.

Wanja Lundby Wedin uttryckte det väl när vi för några år sedan talade om hennes uppväxt i Stockholmsförorten Högdalen.

– Jag tror man såg att det växte för vanligt folk, sa LO-ordföranden.

Det är inte torsk med äggsås som gör svenskarna nostalgiska. Det är minnet av en tid när inte alla frågor kunde besvaras med marknadens logik eller EU:s konkurrenshinder.

Men det är nog svårt för Urban Bäckström att förstå.

ARTIKELN HANDLAR OM