ÅSIKT

Hur många miljarder kostar vi 40-talister?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Tre feta kroppkakor dunsade ner på tallriken och blandade sig med söt lingonsylt och rinnande smör. Jag ville testa en öländsk specialitet innan jag dukade fram bokhögen. Tre dagars ostörd läsning i skuggan av Alvaret och en svalt lummig trädgård.

Jag borde ha avstått måltiden, drypande av kalorier. Vi 40-talister bör hålla diet, springa i skogen, simma i havet och vandra över vidderna. När den exercisen är överstökad väntar hårt arbete, gärna till långt efter 70-årsdagen. Den som bryter mot den asketiska nyttomoralen ligger samhället och skattebetalarna till last.

Handböcker finns

Ett par professorer, inhyrda av en morgontidning, mätte i veckan de miljarder som jag och min generation kostar eller väntas kosta.

Medicinexperter ställer allt oftare upp ekonomiska kalkyler över våra liv. Det finns rentav handböcker för den sortens kamrersverksamhet. Sjukvårdsentreprenörerna har letat fram begreppet ”QALY”, som mäter ”kvalitetsjusterade levnadsår”. Ungefär som min gamla nationalekonomis kostnads- och intäktsanalyser. Hur lönsam är en by pass-operation på en 75-åring? Kan den bära sig, med tanke på att den personliga avkastningen kanske bara sträcker sig över ett fåtal år och samhällsnyttan närmar sig noll?

Lita till internet

Hälsoekonomerna är beredda att ta större grepp, de famnar över hela generationer, för ögonblicket främst 40-talisterna. Inte längre lönsamma, rentav mer anpassade till ett annat medicinskt effektivitetsbegrepp, DRE (dödsskattningsekvivalent). Till och med döden skattas i nytto­termer.

Morgontidningarnas råaste ledarsida rekommenderar mig och min generation att lita till ”ett blomstrande internet” när vi närmar oss terminalstadiet. IT-tekniken kan nämligen organisera ”hjälp till självhjälp”.

Med den sortens råd är det frestande att gripa efter dödsskattingsekvivalenten.

Medan jag mumsade på kroppkakorna och mina artärer ytterligare slammades igen talade jag med den öländske krogägaren, vänligt stockholmsk och normalbegåvad nog att förstå skånska. Jo, sa han: ”Jag följde ordförande Maos riktlinjer och for till landet för att sprida de revolutionära idéerna”. Runt oss stod betande får och pigga brushanar.

Jag svarade, att jag förstod honom.

Alltför länge trodde jag att Maos syn på sport begränsades till pingpong-diplomati och mäktiga simturer i den flod man bara kan stiga ner i en gång.

Sportig pionjär

Mao var annars en idrottens pionjär. ”Fysisk träning borde ha högsta prioritet”, slog han fast i sin allra första artikel. Jag läser om den i Xu Guoqis mastiga bok ”Olympic Dreams: China and Sports”. En försiktig bok om kinesisk sekellång bitter västunderordning. OS i Peking var tänkt som den stora revanschen, större än alla miljarder dollar i valuta­reserven. Därför måste också alla protester malas sönder och alla tävlingar genomföras med militär precision och övervakning.

Plats för en ängel

Xu skriver om hur Kina manipulerades bort från OS i Helsingfors 1952, den fösta olympiad jag har minnen från: Freds­ängeln som i ösregn sprang runt stadion. Löpningens evige kung Paavo Nurmi (nio OS-guld) tände elden. Sverige sorterade in ett drygt dussintal medaljer. Lasse Hall, slöjdläraren, tog guld i modern femkamp.

De svenska medaljerna blir få och ingen slöjdlärare tävlar i Peking.

Däremot borde det finnas plats för en fredsängel.

ARTIKELN HANDLAR OM