Mejla

Anders Lindberg

2022 kan bli året då Putin sin får revansch

Om väst sviker Kiev kan telefonen snart ringa i Helsingfors

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

LEDARE

I dag skulle den årliga Rikskonferensen Folk och försvar ha inletts. Men hela tillställningen är kortad och börjar i morgon. Tal och paneler äger rum via internet istället för på Högfjällshotellet i Sälen.

Det lär tyvärr bli en tillställning i moll.

Inte bara på grund av pandemin, även om covid-19 kastar en mörk skugga över både själva rikskonferensen och hela vårt totalförsvar men för att snart sagt alla säkerhetspolitiska larmklockor har börjat ringa.

Vi kan börja med vapenskramlet från Kreml. Blir det storkrig i Europa?

Under hela 2021 har Ryssland övat och byggt upp sina styrkor vid gränsen till Ukraina. Under jätteövningen Zapad, ryska för "väst", tränade den Ryska federationens och Belarus väpnade styrkor i september fullskaligt krig mot en kvalificerad motståndare, läs Nato. Och i december rapporterade Washington Post att Ryssland efter årsskiftet kan ha så mycket som 175 000 man stridsberedda kring Ukraina.

Men kommer Moskva att anfalla?

Kraven som Vladimir Putin framför, att väst ska acceptera en form av uppdelning av Europa i en rysk och en västlig intressesfär, borde rimligen vara omöjliga att gå med på. Men 2022 kan bli året då Putin sin får revansch.

För än så länge framstår västs reaktion mest som svag i kombination med ordrik. Risken är att man underskattar Putin, igen.

Moskva kräver att USA ska förbinda sig att inte låta tidigare Sovjetrepubliker gå med i Nato och inte samarbeta militärt med dem eller ge dem stöd i form av vapen. Detta handlar i första hand om Ukraina och Georgien men i förlängningen ligger alla länder i Rysslands närhet i farozonen för liknande krav.

Att de är suveräna stater bryr sig Vladimir Putin inte om.

Han anser att östra Europa är Moskvas bakgård. Vilken politik de människor som lever där röstar på spelar ingen roll. Det är Rysslands intressen som räknas och Ryssland - ja, det är liktydigt med Vladimir Putin själv.

Vårt grannland Finland har bittra historiska erfarenheter av rysk imperialism. I slutet av november var det 82 år sedan Sovjetunionen anföll och det finska vinterkriget inleddes.

Josef Stalin trodde att Finland skulle bli en enkel match för den överlägsna Röda armén. Men det finska försvaret bet tillbaka och de ryska förlusterna blev enorma. Även om Helsingfors till slut tvingades acceptera fred på Moskvas villkor så förblev Finland ett fritt land.

Men efter andra världskriget ingick Finland och Ryssland det så kallade VSB-avtalet, för "vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd", vilket i praktiken tvingade Helsingfors att fortsätta konsultera Moskva under hela efterkrigstiden.

Resultatet blev vad som ibland kallas Finlandisering med Finland som en form av buffertstat där man inte kunde föra en fullt ut självständig politik utan var tvungna att ständigt snegla på sin stora granne i öster. VSB-avtalet sades upp först 1992 efter Sovjetunionens upplösning och ersattes senare med både EU-medlemskap och en uttalad option att gå med i Nato.

Men historiens skuggor är långa, om väst skulle acceptera en Finlandisering av Ukraina så lär nog telefonen ringa även i Helsingfors snart.

Men Ryssland är långt ifrån det enda orosmolnet. Kina genomför sedan flera år en omfattande upprustning av Folkets befrielsearmé som landets, eller egentligen Kommunistpartiets, försvarsmakt kallas. Det uttalade målet på sikt är att kunna projicera makt globalt och matcha USA:s roll som världsledande militärmakt.

Peking höjer även tonläget mot Taiwan vilket gör att risken för krig i Taiwansundet ökar. För länder som Japan, Sydkorea och Australien innebär Kinas maktambitioner ett direkt hot mot den egna säkerheten och risken för en regional kapprustning är uppenbar.

Det kommer att påverka även Sverige. Genom den globala uppvärmningen blir transportleder från Asien till Europa via Arktis isfria allt större del av året. Dessutom kan, enligt bedömare, en fjärdedel av alla oupptäckta fyndigheter av olja och naturgas finnas i området. De nordiska länderna hamnar därmed i en geostrategisk position inte helt olik den Mellanöstern har idag.

Och det säkerhetspolitiska läget mörknar samtidigt som nya sårbarheter i vårt samhälle gör sig påminda. En tydlig illustration fick vi strax innan jul när en ransomware-attack lamslog IT-systemen i Kalix kommun.

Räddningstjänsten hade ett eget system men angriparna lyckades slå ut tekniken för bland annat hemtjänsten, hemsjukvården, journaler, läkemedelslistor och löneutbetalningar inför jul.

Kommunens tjänstemän spelade ner farorna för enskilda men tänk om det istället hade varit delar av Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg som slogs ut? Eller Stockholm vatten? Eller fjärrvärmen från Tekniska verken i Linköping en iskall januarinatt?

Efter snart två år och fyra vågor av en global pandemi kan man tycka att samhällets sårbarhet och vårt totalförvar skulle stå högst upp på politikernas dagordning. Men erfarenheten från tidigare valrörelser är tyvärr att dessa frågor brukar glömmas bort när de akuta kriserna blåst över.

Samtidigt borde det vara uppenbart för alla att den nuvarande nivån på Sveriges totalförsvar inte räcker.

Putins nuvarande utpressning kan komma att bli mycket värre kommande år. särskilt om väst ger efter.

Målet om 1,5 procent av BNP till försvaret är därmed överspelat. Nya och ytterligare satsningar är nödvändiga.

Inte sen, utan här och nu.

Hur detta ska ske borde politikerna tvingas ge ett svar på.

Både på kort sikt i den pågående krisen och inför valet i höst. Låt försvar och säkerhet bli ett av de teman som får utrymme i partiledarutfrågningar och under slutdebatterna i TV och radio.

Här har tredje statsmakten faktiskt en uppgift: ställ frågorna - och begär svar.

Statsminister Magdalena Andersson har hittills varit kristallklar i sina uttalanden om den ryska utpressningen. I Sverige bestämmer vi själva vår utrikes- och säkerhetspolitik och vårt partnerskap med Nato och samarbete med Natoländerna kommer att fortsätta oavsett vad Ryssland tycker om den saken.

Och vi står bakom folkrätten och den Europeiska säkerhetsordning som Ryssland nu vill riva upp.

Även Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg var tydlig i detta under en presskonferens efter Natos utrikesministermöte i fredags. Inte heller små länders nationella suveränitet är förhandlingsbar, var alliansens gemensamma besked.

Det kan låta tryggt, men förra gången Ryssland invaderade Ukraina, 2014, så hände inte särskilt mycket. Och kriget har pågått sedan dess i östra Ukraina.

Varför skulle väst agera annorlunda denna gång?

I morgon inleds de första verkliga förhandlingarna om de ryska kraven, mellan Ryssland och USA i Genève. Men vi bör nog inte vara naiva, än så länge har knappast något gjorts eller sagts från väst som på allvar ändrar Rysslands planer.

Det skymmer tyvärr snabbt i säkerhetspolitiken.

Av: 

Anders Lindberg

Publisert:

LÄS VIDARE

Sverige måste avvisa diktaten från Moskva

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Vladimir Putin

Belarus

Rysk politik

Folk och försvar

Partiledardebatt

Asien

Ryssland