Mejla

Ingvar Persson

Långbänken duger inte Magdalena Andersson

I svåra tider måste regeringen ta kommandot

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: PONTUS ORRE

De här veckorna är inte bara höstfärgernas tid utan också den tid när börsbolagen redovisar sina siffror för det tredje kvartalet, q3 på direktörsspråk. Rapporterna har kommit i en strid ström som fortsätter ännu någon dag. Byggbolaget NCC redovisar sitt resultat i dag, i morgon skogsbolaget Stora Enzo.

Börsbolagens rapporter är ett mått på läget i ekonomin, men frågan är vad höstens siffror egentligen säger om Sverige i dag och i morgon?

En sak är klar, det har gått bra. Vi har kunnat läsa massor av rubriker om bolag som slagit analytikernas förväntningar och orsakat glädjeskutt på börsen. Personbilstillverkaren Volvo kunde i slutet av förra veckan visa upp en fördubblad vinst, och många andra företag har presenterat starka resultat.

Orosmolnen hopar sig

Å andra sidan finns orosmolnen. Tecknen på en kommande konjunkturavmattning syns i orderböckerna hos företag som Volvo lastvagnar och politiska risker som handelskrig och brexitkaos hänger över ekonomin.

Det skulle kunna vända snabbt och i så fall är det en sak vi kan vara ganska säkra på. Riksbanken kommer inte att kunna göra särskilt mycket för att undvika att ekonomin tappar fart och arbetslösheten stiger. Det kan till och med bli tvärt om. I veckan meddelade ju Stefan Ingves att bankens ledning fortfarande siktar på en räntehöjning i december.

Regeringen har ansvaret

Det lämnar Magdalena Andersson och regeringen med ansvaret och frågan är hur betryggande det egentligen är med tanke på regeringens beroende av stödpartierna i mitten. Att till exempel jäkta igenom en fullständig omläggning av arbetsmarknadspolitiken precis när konjunkturen viker framstår som rent ansvarslöst.

Ändå är det precis det Centerpartiet och Martin Ådahl förväntar sig att arbetsmarknadsminister Eva Nordmark ska göra.

Än svårare skulle det faktiskt kunna bli för Magdalena Andersson. Att föra ekonomisk politik när tiderna förändras kräver fingertoppskänsla och - inte minst - manöverutrymme. Det måste finnas möjligheter att förstärka kommunernas ekonomi och konsumtionsutrymmet för de hushåll som har de minsta marginalerna.

Frågan är om finansministern får det utrymmet om konjunkturen verkligen skulle försämras?

Januariavtalet är en politisk kompromiss, men den är inte nödvändigtvis svaret på vilken politik Sverige i varje ögonblick behöver.

avIngvar Persson

ARTIKELN HANDLAR OM