ÅSIKT

1990-talskrisen är ett sår som inte läkt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: 1990-talskrisen är ett sår som inte läkt

avDaniel Swedin

LEDARE

Eric Roséns bok "Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort" hyllas överallt. Det gör mig glad. Inte bara för att Rosén är en vän och en kollega och inte bara för att det är en välskriven berättelse, utan för att den också skildrar en känsla, en tid och en plats jag känner igen: att vara barn under 1990-talets ofärdsår i en mellansvensk bruksort.

Eric Rosén är född 1980 och hans uppväxt var förstås inte en vanlig uppväxt. De allra flesta har inte fäder som missbrukar narkotika och sedermera fängslas för ett mord. Men någonstans i bokens inledande kapitel, i kompiskretsens utkant, kan jag se mig själv och mina egna vänner. Småungar med proletära föräldrar, uppvuxna i skuggorna av statsfinansiell kris, massarbetslöshet, vansinneshöga räntor, välfärdsnedskärningar och exploderande barnfattigdom.

Fattiga barn mer utsatta

"Nittiotal. De pengar du tjänade plus barnbidrag och bostadsbidrag höll oss knappt flytande. Varje extra utgift föranledde ett sammanbrott: När min vinterjacka gick sönder, högtider, när min syster växte ur sina skor. Du grät, gick ut i natten och kom inte hem på flera timmar".

Så skriver Expressen-skribenten Patrik Lundberg – född 1983 – i en text riktad till sin avlidna mamma.

Vilka spår satte egentligen 90-talskrisen?

För något år sedan kom SNS-rapporten ”Hellre rik och frisk” där man tittat på hälsoskillnader för barn som växt upp i fattigdom och barn som inte gjort det.

Resultaten de redovisade var skrämmande.

Barn som växer upp i fattiga familjer löper dubbelt så stor risk att dö i förtid jämfört med andra barn. De löper mycket större risk att bli inskrivna på sjukhus, få sjukdomar i lungorna eller drabbas av psykisk ohälsa. Och hälsan under barndomen spelar stor roll för om man klarar skolan och om man kan försörja sig som vuxen. Bara 60 procent av barn med psykisk ohälsa börjar gymnasiet. Många av dem är tvungna att leva på socialbidrag när de fyller 23 år.

2005 – jag skulle fylla 22 år då, var arbetslös och gick på socialbidrag – berättade Statistiska centralbyrån hur unga människor efter 90-talkrisen fått stagnerande eller sämre levnadsförhållanden. Samtidigt såg man att unga mådde allt sämre.

Klyftor är inte ödet

Under 00-talet var ungdomsarbetslösheten rekordhög, en massa unga människor gick ut skolan utan betyg, de unga hemlösa blev allt fler. Tidningsartiklar vid den här tiden uppmärksammade hur 80-talisterna led av sömnsvårigheter, oro och andra psykiska besvär.

I dag är det inte längre 90-talskrisens barn som omskrivs så här. I stället är det välmåendet och framtidsutsikterna för dem som föddes under 90- och 00-talen som oroar oss.

Men något har förändrats. Mellan mig och dagens 22-åringar så har vi som samhälle lärt oss att acceptera växande klyftor och social utslagning som om det vore ödesbundet. Eric Rosén och Patrik Lundberg påminner oss om att det inte behöver vara så.


ARTIKELN HANDLAR OM