ÅSIKT

Var är ditt eget ansvar, Maud?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Olofssons argument framstår som ett hjälplöst försök att fly från ansvaret

Foto: Maud Olofsson.

6 december 2007. De fyra svenska rege-ringspartierna anslår en myndig ton när de tillsammans tar till orda i Dagens Nyheter. ”Det är hög tid för våra europeiska vänner att börja ta sin del av ansvaret”, skriver Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Göran Hägglund.

Politiskt klimat

Naturligtvis handlar det om klimatet. Rege-ringspartierna fruktar att bristen på konkreta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser kommer att försvåra arbetet med ett nytt klimatavtal under 2009, när Sverige leder arbetet i EU.

Det är verkligen hög tid att ta ansvar, men inte bara för andra.

Samtidigt som regeringens främsta företrädare uppmanar övriga länder i EU till konkreta åtgärder arbetar den svenska näringsministern för att få EU-kommissionen att lätta på kraven gentemot Sverige.

”Orealistiskt”

EU-länderna har tillsammans slagit fast att andelen förnyelsebar energi i genomsnitt ska vara 20 procent år 2020. För Sveriges del innebär det enligt kommissionens förslag att andelen ska öka med ytterligare 15 procent.

Sverige – som redan hämtar omkring 40 procent av elkraften från det strömmande vattnet – skulle alltså ta ett betydande ansvar. Orealistiskt, anser Maud Olofsson som i stället vill att länder som i dag har obetydlig produktion av förnyelsebar energi ska ta en större del av omställningen.

Frågan är bara, på vilket sätt underlättas den spanska, tyska eller brittiska utbyggnaden av sol- och vindkraft av att länderna saknar förutsättningar för stora vattenkraftverk? Och på vilket sätt försvårar de sedan länge reglerade svenska vattendragen utbyggnaden av dessa energikällor i vårt land?

Ansvarslöshetens ansikte

Olofssons argument framstår som ett hjälplöst försök att fly från ansvaret.

Det är magstarkt att mitt i förhandlingarna med EU-kommissionen underteckna en artikel som uppmanar andra att ”ta sin del av ansvaret”.

Den främsta utmaningen mot nödvändiga internationella överenskommelser på klimatområdet är inte längre att situationens allvar ifrågasätts. Den är i stället den återkommande politiska reflexen att uppmana andra att göra uppoffringar vi själva inte orkar med.

Den här veckan har Maud Olofsson och den svenska regeringen givit den sortens ansvarslöshet ett ansikte.

IP