ÅSIKT

Borgerlighetens hjälte

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

28 oktober 2007. Strax innan Fredrik Reinfeldt hälsade välkommen till stämman i Gävle och till fortsatt resa in i förnyelsens landskap, talade hans kollega Anders Fogh Rasmussen till danska drottningen och hela sitt folk: Danmark behöver ett nyval – och det snabbt. Redan den 13 november.

Reinfeldt lockas säkert inte imitera: ett nyval skulle göra slut på hans karriär. Däremot vill han gärna kopiera Fogh Rasmussens framgångssaga: från ung, högeranarkistisk omstörtare till landets goda fader och ledare av det allra största partiet. Vägen dit kan vara tung.

Fogh Rasmussens högerparti heter till exempel ”venstre”. Ett namnbyte inte ens Anders Borg skulle våga föreslå.

När jag började följa Danmark – mitt favoritland – hette venstres ledare Poul Hartling. Han var präst och allvarsman. Folket samlades till gigantiska demonstrationer utanför folketinget, när han var statsminister och landets ekonomi låg i ruiner. Högerpopulismen, ledd av den marsipanmumsande Mogens Glistrup, svepte med sig stora delar av landet. Tiderna var hårda för venstre. Hartling försvann till FN:s flyktingkommission. En flott ironisk gest mot den nyrasism som började gnaga i sig allt större delar av landet.

Fogh Rasmussen föredrar resonerande samarbete med högerpopulismen. Ett fördrag är upprättat om en gemensam, strikt övervakande invandrar- och flyktingpolitik. Gränsen är symboliskt rest i havet, strax utanför Den lille havsfruen. Familjeåterförening kan därmed avstyras, liksom av staten oönskade bröllop.

Välfärdspolitiken ska finnas kvar – för danskar. Inget systemskifte, snarare ”kvalitetssäkring” och femtio miljarder mer till de offentliga institutionerna, lovar den danske regeringschefen. Dessa miljarder får inte stå i vägen för skattesänkningar för medelinkomsttagare.

Fler ”danskar” ska försvinna bort från passiv försörjning till arbete. Danmark behöver fler ”händer och huvuden” i arbetslivet, sa den danske statsministern när ännu Bo Lundgren tänkte åt moderaterna.

Politiken handlar, säger den danske statsministern, främst om ”värderingar” och inte om sociala och ekonomiska konflikter. Han vill gärna främja just de speciellt danska värderingarna, som med det offentliga samhällets hela makt och energi ska överföras till invandrarungdomar. De ska bli goda danskar.

Danmark ska upprätta en ”demokratikanon”, byggd på den filosofi, politiska ideologi och de händelser som skapat nationen. Svulstigheten får mig att tänka på titeln till en av den danske författaren Leif Panduros vänligt ironiska romaner: ”Skit i traditionerna.”

Med all säkerhet räknas det danska stödet till Bushs Irakkrig till de nationsskapande händelserna. Statsministern försäkrar: De danska soldaterna har hjälpt till att bygga upp landet men nu får irakierna själva ta mer ansvar.

För Fogh Rasmussen är det rätt att ställa krav, i hela världen.

Danmark är nämligen världsmästare i demokrati, säger Fogh Rasmussen. För egen del är han den europeiska borgerlighetens stora hopp, det ideologiska fyrtornet. Han har skapat en höger som försonat sig med välfärdssamhället. Gärna en och annan nedskärning i försäkringssystem och hårdare övervakning. Men i princip: ja till välfärden.

Skatter ska sänkas något och då främst för den strävsamma medelklassen, inte för de redan välbeställda.

Facket betraktas som en tillgång, om det disciplineras och fortsätter ta ansvar för det världsberömda flexicurity-system som underlättar avskedanden men garanterar omskolning och utbildning för majoriteten.

LO-medlemmar har redan framfört sitt tack: hälften av dem röstar borgerligt.

Fogh Rasmussens framgångar hör samman med de värderingar han predikar: danskhet och social trygghet för majoriteten. Skepsis till de främmande. Slakt på den offentliga kulturpolitiken och kulturradikalismen. Svalt miljöengagemang. Evig trohet mot den stora makten i väst och dess krig.

Jörgen Goul Andersen, centralgestalten i dansk samhällsvetenskap, sammanfattar: Venstre har rört sig markant åt vänster i fördelningspolitiken och tydligt till höger i de värdepolitiska frågorna. En formidabel ideologisk kombination.

Reinfeldt förefaller vara på väg att vända upp och ner på den europeiska högerns framgångsrecept. Han kan läsa av resultatet i de för honom allt dystrare opinionssiffrorna.