ÅSIKT

Skydda filmen från kristdemokraterna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

I början av 1990-talet tog jag upp frågan om att avskaffa filmcensuren på ett politiskt möte i Göteborg.

En ledande socialdemokrat begärde ordet och kallade mig för pissliberal. Han hade jobbat som lärare och ansåg att ungdomarna slogs mer med varandra om de kollade på karatefilmer.

Själv är jag inte lika säker på sambandet mellan filmvåld och verkligt våld. Jag har sett rätt många actionfilmer genom åren och har aldrig känt mig påtagligt mer aggressiv efteråt.

Åldersgränserna måste förstås finnas kvar. Barn bör inte se Motorsågsmassakern eller Dawn of the Dead. Men att censurera filmer för vuxna? Det borde om inte annat vara moraliskt tveksamt.

Jag blev nedröstad på mötet. Censuren skulle vara kvar, vilket också är socialdemokraternas officiella hållning. Medborgarna måste skyddas från de farliga rörliga bilderna.

I den borgerliga alliansen finns det egentligen en majoritet för att ta bort filmcensuren, men där säger kristdemokraterna nej. I en allt mer lamslagen borgerlig regering tycks partiet ha fått veto i allt som rör moralfrågor och familjepolitik.

”Censurreglerna är en sorts markering från samhället, att det ändå finns någon från samhällets sida som tittar på vad som görs och vad som sedan visas för människor”, sade kristdemokraten Dan Kihlström i P1 Morgon i måndags.

Formuleringen är ett ganska vanligt motiv för censur, dock sällan uttryckt i demokratiska stater.

Kihlström anser också att censurens uppgift är att motverka den ”våldsutveckling som finns inom massmedierna”. Problemet är bara att filmcensuren misslyckats kapitalt även med den saken. Filmvåldet har blivit grövre trots förhandsgranskningen.

Hela frågan är egentligen bisarr. Filmcensuren infördes 1911 för att myndigheterna var rädda för att rörliga bilder skulle förvrida huvudet på folk. Ännu nästan 100 år senare har ingen forskning kunnat belägga att vuxna blir mer våldsamma av att titta på film.

Dessutom har Statens biografbyrå inte klippt i någon spelfilm (utom pornografiska filmer) sedan Martin Scorseses film Casino kom 1995. Och det var lika länge sedan byrån helt förbjöd en film från att visas.

I dag tillhör biografbyråns anställda de hårdaste kritikerna av censurlagarna. I en tid då endast 5 procent av alla filmer ses på biograferna vill de avskaffa sin egen verksamhet.

”Den statliga filmcensuren hör inte hemma i en modern demokrati. Våra beslut fattas inte på vetenskaplig grund utan går tvärs emot lagstiftningens intentioner”. skrev filmcensorerna Ulf Dalquist och Anders Nyman för en tid sedan på DN-debatt. De kallar granskningen för en ren ”symbolhandling”.

Ändå blir den kvar.

En regering som säger att den vill minska byråkratin håller alltså fast vid en byråkratisk institution, trots att den blivit överspelad av den tekniska utvecklingen och trots att den vill avskaffa sig själv.

En intressant politisk paradox.

Jesper Bengtsson

ARTIKELN HANDLAR OM