ÅSIKT

De stora orden enar inte Europa

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Upprepar sig Angela Merkel och Nicola Sarkozy fortsätter höja Europasamarbetet till skyarna under toppmötena i Bryssel. Samtidigt verkar det allt mer som om Grekland kommer att lämna den gemensamma valutan.

avKatrine Marçal

LEDARE

Fredag 17 februari

Eurokrisen

Grekiska barn svimmar i skolan av hunger. Äldre människor ger sin pension till sina vuxna barn – så att de kan köpa mat till sina familjer. Själva går de till soppköken.

Den tyska kanslern och den lille franske presidenten upprepar de stora orden om Europa. Toppmötena i Bryssel fortsätter. På söndag och på måndag. Samtidigt viskar allt fler att det kanske trots allt kommer sluta med att Grekland lämnar den gemensamma valutan. Vilket skulle kunna få katastrofala följder det med.

Handlar om politiska idén

Det brukar sägas att euron är ett politiskt projekt – inte ett ekonomiskt. Därför anses det viktigt att ställa upp på de potemkinkulisser till krishantering som EU-ledarna presenterar.

Nästan oavsett vad de innehåller.

Europakten, om vilken Wolfgang Münchau på Financial Times skrev att ”det mest positiva som kan sägas om den är att den inte är nödvändig” – den ­måste vi gå med i. Det handlar inte om ifall det ekonomiska innehållet faktiskt biter på krisen. Det handlar om den politiska idén om ett ­gemensamt Europa, säger de. Samtidigt blev väl den stora politiska konsekvensen av europakten att Storbritannien lade­ in sitt veto och därmed på ett historiskt sätt markerade avstånd från just tanken om det gemensamma Europa.

Var detta ett rimligt pris att betala för en pakt som ingen verkar tro löser några av de ekonomiska problemen? Och handlade för övrigt inte den europeiska visionen om något annat än att moralisera över sydeuropeiska underskott?

Att stå upp för mänskliga rättigheter, samarbete och demokrati till exempel.  Drömmen om ett fritt, odelat och demokratiskt Europa som talar med en röst när viktiga värden är hotade.

Här pågår en verkligt problematisk ­utveckling i krisens spår.

Gemensamma rösten är tyst

EU:s starkaste land Tyskland röstade inte med de andra för en militär intervention i Libyen.

Spanien som jobbar hårt för att Kina ska ta över en del av landets skulder ­håller tyst i känsliga frågor om EU:s relation till den kinesiska diktaturen. Och av EU:s gemensamma utrikespolitiska röst som man drömde om för bara några år sedan syns i princip ingenting.

Bristen på fungerande ekonomiskt svar på krisen har splittrat Europa även politiskt. Och det hänger ihop. Försök att binda samman länder ekonomiskt kan leda till att de politiska motsättningarna ökar. Inte minskar. Och det får inte bli det s­tående resultatet av EMU.

Att i den Stora Europatankens namn svära trohet till en ekonomisk medicin som inte kommer fungera är därför i själva verket ett svek mot just Europatanken.

Vi borde veta bättre.