ÅSIKT

Bajsblöjan på brickan visar brist på respekt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

En servitris jag känner brukar plocka undan brickor från borden.

Hon jobbar på ett fint kafé i Stockholms innerstad. Ni vet ett sådant där lite shabby chic-ställe med mjuka kuddar och plats för lattemammornas barnvagnar. Ja, hon säger att det är mest mammor som kommer och många av dem sköter om sina barn där på restaurang­borden.

Den första bajsblöjan kom som en chock.

Den låg prydligt hopvikt mitt på brickan.

Brist på respekt, säger servitrisen, men jag tror att det mer handlar om kundmentalitet. De har betalat och alltså kan de ­bete sig hur som helst.

En högstadielärare jag känner får mejl från barnens föräldrar. ”Kan du inte se till så att han gör läxorna!” ”Har ni ingen ordning i skolan? Ni måste väl ändå kunna hålla ­ordning på barnens böcker!”

Kundmentaliteten, säger jag. Föräldrarna har betalt och ­kräver service. De skriver ­krävande mejl med många ­utropstecken.

En förskollärare blir stående i dagisporten med ett apelsinskal i handen som pappan just lämnat. ”Du kan väl kasta det här?” Papperskorgen står några meter bort. Har kunden alltid rätt?

Samhället har förändrats i rasande takt. Snart åtta borgerliga år och vi har blivit kunder i våra dagliga liv. Förr ägde vi kollektivtrafiken tillsammans, men i dag drivs den av hundratals olika bolag och varför ska vi då resa oss upp för gamla och gravida? Vi har ju ­betalat. Vi lägger upp fötterna och kollar mobilen. Orkar inte bry oss om det som inte är vårt.

Partierna har blivit service­instanser som försöker tillfredsställa denna lättkränkta grupp med skattesänkningar, motorvägar och allt annat ­godis. ­Frågan är om denna ­väljargrupp någonsin blir nöjd. Som kund vill man alltid ha mer för pengarna och som service­personal förlorar man lätt självförtroendet när kunden aldrig blir nöjd.

Till slut står man där och tar emot bajsblöjan. Sänker skatten fast man inte vill.

Men partier kan inte ducka. De måste ta ledningen och visa att det här kan vi göra tillsammans med er. Våra barn behöver skolor som vi ska vårda med ­lärare som vi ska akta för att de gör ett gott jobb. Föräldrar ska ­hjälpa sina barn med läxorna för det ingår i föräldrarollen. Ung­domar ska hålla ordning på

sina skolböcker, det är elevens ansvar och skolan formar vi tillsammans.

Nu tror några borgerliga ­läsare säkert att jag vill ha tillbaka den starka staten, men det vill jag inte. Jag är gammal nog att minnas hur förtryckande den kunde vara. Däremot ­saknar jag engagemanget, den egna insatsen.

Som här om morgonen när jag missade bussen. En äldre man var lika sen. Medan bussen körde ut från hållplatsen sprang han efter och bankade på bussdörren med käppen.

– Nu får du sluta, sa jag. Vi kom ju för sent. Nästa gång är det vi som får passa tiden.

avEva Franchell

ARTIKELN HANDLAR OM