ÅSIKT

Så blev britterna förgiftade

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Nationalismen bor granne med hatet

Foto: Det brittiska folket tror att 31 procent av invånarna består av invandrare när den verkliga siffran är 13 procent.

I den bästa av världar skulle den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskap nu på torsdag ha handlat om demokrati. Om medlemskap i den europeiska unionen var förenlig med brittisk suveränitet. Om huruvida det var rätt att en EU-kommission som inte kan röstas bort av det brittiska folket hade inflytande över brittiska lagar. Om EU-domstolen har blivit en instans bortom nationell demokrati. Så blev det inte.

Istället spred sig giftet.

Alla som röstar för utträde är inte rasister, skrev musikern Billy Bragg häromdagen, men alla rasister röstar för EU-utträde. Det ligger mycket i den krassa analysen.

I torsdags mördades Labourparlamentarikern Jo Cox på öppen gata. Död åt förrädarna, frihet åt Storbritannien, sa hennes mördare i rätten i går. Han har under många år varit i kontakt med högerextrema grupper. Han sköt och knivhögg en kvinna som har ägnat hela sitt vuxna liv åt att kämpa för social rättvisa och försvara de svagaste i samhället, en politiker som stod upp för flyktingars rättigheter och det mångkulturella samhället.

Det var antagligen allt annat än en slump att just hon, i hans sjuka världsbild, behövde dö.

Samma dag som Joe Cox mördades hade det främlingsfientliga partiet Ukip presenterat en ny valaffisch. Mot grön bakgrund ser man ett ändlöst tåg av mörkhåriga män på väg mot Europa. Går Storbritannien inte ur EU kommer de alla att välla in över Engelska kanalen, är budskapet. EU har svikit oss alla, står det. Att bilden är tagen i Slovenien och att flyktingarna där knappast har en chans i världen att ta sig vidare till Storbritannien spelar ingen roll.

Ta kontroll är Ut-kampanjens budskap.

Stora delar av Storbritanniens befolkning upplever just att de inte har kontroll. Att ingen har det.

Den vanligaste invändningen mot EU bland folk på gatan handlar om Tony Blair. När EU expanderade 2004 valde Labourregeringen att inte införa några övergångsregler: arbetare från Öst- och Centraleuropa skulle ha rätten att omedelbart få använda sig av EU:s princip om fri rörlighet. Tony Blair lovade dock britterna, heter det, att antalet arbetskraftsinvandrare från EU:s nya medlemsländer inte skulle överstiga 13 000 per år.

Istället kom en miljon polacker.

Runt hälften stannade.

Fyra år senare drabbades Storbritannien av den globala finanskrisen. Ett massiv budgetunderskott blev resultatet och David Camerons regering svarade med enorma nedskärningar. Bidrag har sänkts, bibliotek lagts ner, barnomsorg dragits in och det är nu som brittisk debatt blir som besatt vid EU-invandringen.

Det finns inte plats för fler människor i Storbritannien är den allmänna känslan bland folk. Det handlar om bostadsbrist, brist på skolplatser och en infrastruktur som inte kan hantera den snabba befolkningsökningen.

Storbritannien är ett land utan personnummer eller id-kort där ingen riktigt vet vem som använder sig av sjukvården eller egentligen ens befinner sig i landet. Känslan av kaos ökar på rädslan. Högerpressen hejar ivrigt på. Det har de gjort i åratal.

Resultatet är att britterna tror att 31 procent av landets befolkning består av invandrare när den verkliga siffran är 13 procent. Man upplever att man konkurrerar om allt mindre plats och krympande resurser med en allt större grupp människor.

Labourpartiet förlorade i förra valet 900 000 väljare till det främlingsfientliga partiet Ukip.

Ekonomerna tvistar om huruvida den stora arbetskraftsinvandringen har pressat ner lägstalönerna på den mycket avreglerade brittiska arbetsmarknaden – men det är onekligen så som många arbetare upplever saken. De uppmuntras också att känna på detta sätt. Skräckpropagandan är ett konstant bakgrundsbrus till varje politisk debatt.

I stort har den stora EU-invandringen emellertid haft en positiv effekt på brittisk ekonomi. Migranterna från Öst- och Centraleuropa kommer för att arbeta, de lever inte på bidrag.

Under folkomröstningskampanjen har Ut-sidan dock klumpat ihop polska rörmokare, rumänska bärplockare, islamister från Syrien och 72 miljoner turkar, vilka man hävdar kommer att komma till Storbritannien om Turkiet går med i EU. En enda okontrollerbar flod av invandring kommer att dränka Storbritannien. Landets enda chans är att dra upp vindbryggan och lämna EU. Ja, det kommer att leda till ekonomiska problem, men det är det värt, heter det.

Högerpolitiker som Londons tidigare borgmästare Boris Johnson har plötsligt positionerat sig som arbetarklassens räddare. Det är bara de globala rika eliterna som vill ha Storbritannien kvar i EU, hävdar han. Att han själv har ägnat hela sin politiska karriär åt att hjälpa de superrika, och nyligen hävdat att skattesmitande miljonärer var en förföljd minoritet i London, spelar ingen roll.

Plötslig tycks det som om brittiska arbetare har mer gemensamt med konservativa överklass­politiker som Boris Johnson, eller den före detta aktiemäklaren Nigel Farage än med de rumänska arbetarna på byggarbetsplatsen bredvid.

Sådan är nationalismen.

Den bor granne med hatet.

ARTIKELN HANDLAR OM